Trots att så många hela tiden anser sig som kärleksfulla
människor för att de söker kärlek så är det bra underligt
att denna ospecificerade idé om en känsla värt att nå
ändå bestämt anses vara något som befinner sig utanför
sinnet.
Inför jakten på kärleken hänger man inte bössan på axeln.
Jag är inte det minsta imponerad över den pågående
jakt, som trots utan avgränsande säsonger, ideligen
pågår utanför självet.
Att fixera utgångspunkterna för något man vet att man inte
förstått, det vittnar inget särskilt om intelligent livsbejakande,
tvärtom, grovkalibrigt fegt och oseriöst.

Vad än som eftersöks så måste det lokaliseras först
och studeras, sedan tar man sikte.

Om man nu anser sig ta denna uppgift på allvar och detta
är livets crescendo för varje människa och mänskligheten,
varför ägnar sig ett så fattigt fåtal åt att faktiskt precisera
vad detta begrepp innebär för dem?
Hur viktigt kan något egentligen vara för någon om det
som utgör detta uttalade värde är tämligen obekant?

Blir du och jag mer eller mindre möjligt kärleksfulla ju
bättre vi förstår vad vi menar med det vi säger?
Det föreligger rent faktiskt en stor risk i att vi inte alls
vet vad vi letar efter om det vi söker är okänt till sin
natur, sina beståndsdelar och dess syfte.

Vad finns kärlek till för? Om vi aldrig känt till detta, ens som
en luddig, möjlig illusion, hade vi någonsin lidit utan den?
Finns det en koppling mellan våra uppfattade meningar
med livet och den egna förståelsen om vad kärlek är för oss
som individer, som är värd att dissekera?

Om mänsklig kärlek hittills alltid är villkorad mellan våra egna
referenspunkter, och det är den så länge som vi är ofullkomliga
som individer så är det dessa som skall identifieras.
Har vi någon a-n-n-a-n viktigare uppgift för oss än att plocka
isär dessa referenser för att se exakt vad vår kärlek är för
oss själva?

Även om det innebär en del lidelse att peta på sina ömma
punkter, kan någon hitta sin kärlek till något alls, i egentlig
vidare mening, om vederbörande inte studerar inramningen
inom vad kärleken befinner sig i våra idéer om den?

Den mest kärleksfulla människan på jorden är således den
som med ord nyanserar detta i grader av både vittgående
och djupgående. Att göra något annat än orden till främsta
verktyget för förståelsen och utvecklingen av tanken förefaller
uteslutet således.

Att ge sig på en idé om fullkomlig kärlek innan dess man
förstår att det förtydligas och preciseras bäst med ord för
vår art, det blir att med garanti ta sig vatten över huvudet.
Det är som om någon försöker ge sig på att förstå gud före
det att man försöker förstår sig själv och så smarta människor
brukar vanligtvis kalla sig själva för religiösa."
//P.F.