Varför mäter människor till och med sitt egenvärde i pengar? Behöver vi ens pengar till förmedlingen av handelsvärdet i en avancerad civilisation? En funktion för betalningsmedel och dess flöden behövs ännu så länge, men ligger vår frihet utanför oss själva, är den någonting som beviljas av styrande organ, eller finns den i oss Själva när vi låser våra egna magiska dörrar inom oss?

Om utvecklingen alltid existerar är tillvaron - nuet - uppenbarligen både alltid förgängligt och det enda som vi någonsin kommer att uppleva, i vilket vår upplevelse av nuet är skadad, men där självstyret utgör den verkliga lösningen. Hur vi agerar därefter när vi förstår detta är upp till oss själva, inte till vilken typ av människor som andra är eller till de system som styr dem?

Att ge för att få är inte att ge, det är att köpa, det är att bedriva handel, detta gäller allt från relationer till andra människor som till oss själva. Att bry sig främst om andra är alltså att försaka sin egen individuella utveckling och förståelse av sig själv som krävs för att kunna förstå andra bättre, det är en populär flyktmetod hos oss alla.

Så om vi misslyckas med att försöka nå vår sunda inre känslomässigt baserade kunskap för att effektivt motverka de uppenbart subversiva och manipulativa yttre krafter som är ivrigt konstruerande av vår ständigt föränderliga, men ändå väldigt smala världsbild, så blir vi, allt mer och till slut helt beroende av yttre bekräftelse för att stimulera den inflammation som utgör denna interna dysfunktion, vilken utgör resultatet av vår ständiga nedsänkning i ett alltmer emotionellt vansinne. Vi lever då alltmer utom oss själva och vår egen känslomässiga närvaro i nuet och följaktligen alltmer intecknade i känslor som vi tror skall komma eller inte komma, vid ett senare tillfälle. Den yttre bekräftelsen betyder då till slut allt och vår själ har blivit helt tom.

Enkelt uttryckt blir vi alltmer emotionellt galna, men alltså ändå fortfarande ganska materiellt funktionella i ett slags emotionellt dårhus. Bara för att jag eventuellt är emotionellt galen, betyder det inte att jag är materialistiskt dum eller inte kan produktivt interagera med andra i en alltmer galen värld där alla fullkomligt mekaniskt betingat, obestridligt blir alltmer olyckliga.

Problemet kommer i dagen när jakten på yttre bekräftelse kommer till den punkt där insikten börjar att brytas i prismat av verklighetens ljus - nuet i förväntningens förvrängande ljus. Insikten om det verkliga värdet av att vara ensam kvar på jorden med alla materiella tillgångar kan vara en del av detta som verkar insiktsskapande, när vi inser att vi bara kan uppleva känslor i nuet - i verkligheten. Då blir det till en flykt att diskontera bort närvaron i sina känslor i utbyte mot förväntningar, att inte våga leva nu. Vågar vi inte uppleva våra känslor nu så vågar vi aldrig, vi vågar då inte leva. Vad är ett liv utan verkliga - nuvarande - känslor värt?

Denna interna dysfunktionella karaktär, vår inre kognitivt formaterade emotionella sinnessjukdom, förvärrar och vidmakthåller denna yttre manipulation genom våra kollektiva åtgärder i en ändlös positiv återkoppling – feedback – loop av eskalerande kollektiv galenskap ända tills det hela uttöms i ett crescendo av krig, svält, misär och död - om vi inte klarar av att själva förändra oss till att bli mer intellektuellt emotionellt orienterade. Vår inre galenskap matar den externa galenskapen - vårt beteende - som matar den inre och så vidare.

Vi stönar och pustar alltmer om det uppenbara vansinnet i vår allt mer psykotiska värld, om det falska ekonomiska systemet, politiska bedrägeriet och företagens korruption, den uppenbara accelererande girigheten och de oändliga lögnerna i medierna, den opinionsbildningsmässiga och manipulationen, allt medan vi står stilla i oss själva bekvämt blinda för vår egen inre mörka källa.

Tvätta, skölj och upprepa efter behov generation efter generation efter generation. Det behöver helt enkelt inte vara så här. Men sedan kanske detta också innebär att acceptera att källan till våra plågoris kommer inifrån. Det innebär inte bara att vi själva utgör problemet, utan att vi också själva är lösningen. Då finns det ingen kvar att skylla på.

Detta nu är verkligheten medan våra egon kanske inte alls gillar att höra det här, så är vi faktiskt här i västvärlden under vad som kan vara den mest sofistikerade styrning och kontroll som har funnits under människans historia, även om de tekniker som används här är mycket mer subtila och oerhört mycket mer effektiva än tidigare på andra platser, så är de också därför inte alls lika uppenbara. Men inget folk är så förslavat som det folk vilket på oriktiga grunder tror sig äga sin frihet, så frågan är egentligen vilket som är värst och minst uppenbart.

Och förmår vi inte ens bemöda oss att försöka förstå våra egna känslors ursprung och utveckling till självförståelse - vårt närmande till nuet, så förtjänar vi uppenbarligen inte heller någon frihet.