Israel har dragit nytta av förhandlingarna med Turkiet till att öppna ett kontor i ZIONatos högkvarter, för att avsluta Turkiets stöd för Hamas, och att normalisera förbindelserna med Ankara. I själva verket har Israel använt sig av den osannolika möjligheten av en naturgasledning till Turkiet för att få eftergifter från Turkiet. Samtidigt är energiföretag som är verksamma i israeliska områden i förhandlingar med egyptiska och brittiska gasbolag om att skicka gas från Israel till Egypten och sedan sälja gasen som LNG. Dessutom är Israel och Ryssland på väg att komma överens om ett modus operandi i östra Medelhavsområdet om vapen och naturgaserbjudanden. Det verkar som om medan Israel är medvetna om det faktum att Ryssland kommer att göra allt i sin makt för att förhindra en pipeline i östra Medelhavet, så förblir Turkiet omedvetet. Eller?

Naturligtvis inte alls, eller på inget vis.

För att minska beroendet av Rysk energi började Ankara att söka alternativa energileverantörer och nya försörjningslinjer. Turkiet vände sig till Israel, i hopp om att återigen normalisera förbindelserna mellan de två staterna. Fast egentligen är detta en klassisk Anglozionistfråga som handlar om kontrollen över strategiska naturresursflöden, betalningsinfrastruktur och betalningsmedel - ekonomisk kontroll eftersom ekonomin styr politiken.

Erdogan siktar nu alltså att bygga en naturgasledning i östra Medelhavet, som kan transportera naturgasleveranser från Israel till Cypern. I januari 2016 förklarade han att "Israel är i behov av ett land som vi i regionen. Vi måste erkänna att vi behöver även Israel. "Så började ett nytt kapitel för de av medierna speglade förbindelserna mellan Turkiet och Israel. Att Erdogan infiltrerar Sverige med Sunnisekteristisk extremism och att den verksamheten i sin tur understöds i det dolda av Israelentusiastiska SD för att skapa polarisering, är nu bara så patetiskt uppenbart att man kan undra om någon verkligen inte ser detta.

Turkiet och Israel förhandlar alltså över flera frågor, bland annat upphävandet av embargot mot Gaza, vem ledde förresten Ship to Gaza... och att avsluta närvaron av Hamas i Turkiet. En av de viktigaste tvisterna noteras av president Erdogan och innebär Turkiets erbjudande att skicka ett fartyg, förankrat i Israel Ashdod hamn, för att ge el till Gaza men kulissen faller ju som bekant allt snabbare så det kan knappast ens längre kallas för en helt larvig eftergift.

En annan men viktig fråga i förhandlingarna är den ryska militära närvaron i östra Medelhavsområdet. Ankara strävar efter att den första överföringen av israelisk gas ska ske framme under år 2020, men Rysslands aggressiva utrikespolitik gentemot Turkiet utgör en stor utmaning för rörledningen i östra Medelhavet.

Turkiet vill inte enbart häva embargot mot Gaza, utan kräver också vapen från Israel som en del av normaliseringen av den politiska kulissen. Den turkiska regeringen måste få högteknologiska vapen för att bekämpa PKK rebeller i de södra delarna av Turkiet, som nämligen stöds av USA, vilket gör att det ser direkt konstigt ut om USA sköter dessa leveranser, så det får bli över Israel och detta alltså för att skydda sin gräns från ISIS raketattacker, vilka man som bekant skapar och arrangerar själva.

Ryssland, är naturligtvis innerligt emot detta förslag och har därför hotat att sälja moderniserade offensiva vapen till både Syrien och Iran som vedergällning - vilket naturligtvis därför redan är fullt effektuerat. Israel bad då Turkiet att upphäva sitt veto över israelisk aktivitet inom Nato, och tillåta Israel att öppna ett kontor i NATO: s högkvarter. Israels premiärminister Netanyahu bekräftade nu den 4 maj 2016, att beslutet att låta Israel öppna kontor har aktiverats i och med att Turkiet ansluter sig till denna begäran. Det är med andra ord inte så mycket trovärdigt spelutrymme kvar i kulissen. Detta utgjorde ytterligare ett steg mot Turkiets "försoning" med Israel. Nu är det alltså dags för en överenskommelse om energibanden mellan de båda staterna.

Cypernfrågan en spelkuliss precis som alla andra konflikter, som är långt ifrån en resolution, måste lösas innan byggandet kan påbörjas av naturgasledningen i östra Medelhavet. Därför är det ovillkorligt viktigt för Anglozionisterna att bibehålla kontrollen över Grekland. Enligt rapporter, prognosen för israelisk naturgas produktionskapacitet för 2020-2021 är mellan 20-25 miljarder kubikmeter (bcm) och når maximal kapacitet på 30 miljarder kubikmeter 2030. Med tanke på Israels exportavtal med Jordanien och Palestina, plus den inhemska konsumtionsvolymen 2020 kommer Israel bara att kunna exportera högst 15 miljarder kubikmeter naturgas per år. Denna gas prognos är inte tillräckligt för Turkiets inhemska behov. Ändå förblir Turkiet och Israel fast beslutna att underteckna ett avtal. Vi kan naturligtvis inte alls förstå att de är så entusiastiska, det verkar nästan som om att det är andra parametrar som är mer påverkande i detta, typ en gemensam nämnare i Anglozionismen för geopolitisk strategisk kontroll - exempelvis

Israels minister för nationell infrastruktur, energi och vattenresurser Yuval Steinitz sade i en intervju att Turkiet vill konsumera hälften av den mängd gas som finns i Leviathans gasficka (passande namn naturligtvis), med början 2020. I det sekundära skedet, kan gas transporteras från Turkiet till resten av Europa. Israel ensamt har inte kapacitet att sälja gas till Europa via undervattensledningar. Med andra ord kan naturgasledningen i östra Medelhavet endast byggas om rörledningen bär gas från både Israel och Cypern.

Bortsett från de ekonomiska frågorna som alltså bygger på att det skuldmättade Anglozionistiska banksystemet måste expandera sin kontroll över naturresursflödena, finns det alltså en enorm geopolitisk utmaning i en potentiell pipeline mellan Turkiet och Israel: den ryska militära närvaron.