Ett paradigmskifte är som information lagrad i ett rum under många år, i stilla väntan på att någon ska låsa upp dörren och göra den upptäckt. En virtuell nyckel krävs för att låsa upp dörren - en tanke. Det kräver sedan en offentlig tillställning, uttalande i nyheterna eller en viss fras för att låsa upp dörren för de flesta - eller ett teknologiskt förändrat informationsflödesklimat. Alltså att informationsrörligheten byter riktning. När dörren öppnas och ögon ser vad som finns inuti rummet, kommer ingenting någonsin bli detsamma igen. Ingenting.

Vi lever i en socialpsykologisk kultur av polariseringsskapande ”politisk korrekthet”, där människor sannolikt kommer att bli mer förolämpade av en felaktig-färg anmärkning eller ett viftande långfinger än av krig. Som med de flesta mallar för socialpsykologisk ordning, så är politisk korrekthet bara ännu en illusion, en konstruktion som vi omedvetet har köpt in i vårt medvetande. Den finns där för att ge intryck av att samhället bryr sig om oss som individer. Men samhället bryr sig inte. Vi får höra varma och fluffiga saker för att få oss att tro att vi lever i en välvillig kultur. Det gör vi inte! Vi lever i en krigskultur-vi lever i en fängelsekultur  (repressiv) och vi lever i en kultur av kollektiv självförnekelse genom individuell självförnekelse. Tror du inte det? Som sagt förnekelse! Men allt går därför också ut på att hålla oss känslostyrda, irrationella.

Den enklaste känslan att skapa för detta är rädsla. Det främsta målet blir också att få oss rädda för att bli rädda - rädda för att uppleva våra egna känslor - en evig jakt på lycka som förblir gömd bakom rädsla - för oss själva.

Vid sjutton års ålder behöver ett barn fortfarande en lapp från sin mamma för att bli befriad från en dag i skolan. Jo det är ganska oskyldigt, varmt och fluffigt. Sex månader senare kan barnet skjuta med gevär och marschera vid frontlinjerna i främmande land med order om att döda. Och när just den sonen eller dottern inte återvänder hem, säger de ”frihet är inte gratis” och att ditt barn har betalat det yttersta priset för det underbara liv vi njuter så mycket av idag. Det underbara livet minus det vackra barnet, vill säga. SÅ tagga ner nu, förmånen att få vara skuldsatt heter det egentligen här i Sverige!

I en krigskultur går man i ”krig” mot allt. Utom mot oss själva och våra vanföreställningar. Vi har det så kallade ”kriget mot terrorismen”, som inte ens teoretiskt sett kan vinnas, vilket naturligtvis därför är själva det fundamentala syftet. Det är omöjligt att avsluta ett krig med en ”fiende” som inte definieras av en geografiskt avgränsad yta som går att etablera kontroll över. Så detta krig kommer som bekant att fortsätta inte bara på utländsk mark, utan även just här i det goda gamla landet det fria. Bara namnet på nationalsången gör mig illamående numera. Du gamla och rädda - fega.

Vi älskar det ordet krig. Vi måste! Vi har gått ut i krig mot droger och fattigdom, krig om hunger och fetma - alla abstrakta substantiv - tankeföreställningar. Vi vill liksom bara göra krig av allt, eller hur? Men krigets fasor behövs för att hålla oss rädda. Vi är alla i krig för denna sak.

Det finns alltså betydande överenskommelser som görs bakom kulisserna. Det finns delaktighet och samarbete på en nivå som är sinnesrörelseskapande för den nyvaknade. Låt oss inse det, ofta finns det mycket pengar att tjäna på båda sidor av krigets ekvation. Opiumhandeln i Afghanistan är bara ett exempel våra tappra utlandsinsatser…. Business har aldrig varit bättre eller mer lukrativ eftersom Anglozionisterna lånade ut sin hjälp. Krig är en god affär för den handfull moraliska ligister som faktiskt gynnas av det. – Men till vilket pris?

Tja, vad sägs om vår ökande rädsla.