Tänk vilka effekter det finns i att kommunicera,
hur skulle vi annars förstå varken oss själva eller andra?

I en tid som den vi lever i nu, är det viktigare än någonsin
att bredda kontakterna internt för att skapa en bättre förståelse
för vad som sker externt.

Eftersom vi svenskar, de flesta av oss, har en tradition och
kultur utifrån glesbygdens förutsättningar så är vi inte särskilt
tränade att tänka i vittgående termer om våra levnadsmönster.
Det är inte i ett bysamhälle som ordet "demokrati" uppfinns,
och det är helt förståeligt utifrån sin förutsättning.

En by med 12-15 kåkar, vars familjer lever under likartade
förutsättningar kommer aldrig att frammana behovet av
ett begrepp som demokrati.
Dessa behöver bara så många ord som är nödvändigt för att
kunna skapa samförstånd, och är förutsättningarna identiska,
ja då krävs det relativt få ord, alltså få tankar för att samsas.
Där är vi och det är lika bra att erkänna det med en gång.

Men våra små världar är kopplade till en större och vi kan
inte leva som om vi inte behövde den och därför ignorera den
som överlevnadsstrategi.
Den stora världen, utanför min gata i Sundbyberg eller vart
annars, den söker oss, påkallar oss, den kräver vår delaktighet.
Och den ger blanka fan i vad du och jag känner, om någonting
utanför egot överhuvudtaget.

Det är också detta som vi känner av, alla uppfattar att världen
spretar och drar, för många till synes åt alla möjliga obegripliga
håll för det nyvakna ögat.

Så är det dessbättre inte, den är inte varken obegriplig eller symmetrisk i sin rörelse, den spretar inte alls lika åt alla håll
och det som förefaller obegripligt, är tämligen banalt i botten.

Icke förty, det betyder inte alls för den skull att det rör sig
om oskuldsfulla, slumpartade riktningar, utstakade av osis.
Hade den varit det så vore vi offer för olyckliga omständigheter
och det vore bara att hitta förnöjsamhet i en stakad tillvaro.
Så är det inte.

Vår värld är den vi skapar tillsammans, det blir ändå gemensamt
att bära, även det som har olika ambitioner och olika uppsåt.
Det enda vi k-a-n göra är att kommunicera för att öka takten
i våra processer till vidare förståelse.
Det är bara att föreställa sig hur mycket mitt jag skulle fatta om
nånting överhuvudtaget, om jag blev tvungen att räkna ut allt
själv, utan kommunikation med andra.
Vem har egentligen ens nära koll på hur en mobiltelefon är
konstruerad och fungerar, trots att vi har den i ansiktet från
morgon till kväll?
Ja, där ser du så enkelt vår ovisshet syns och finns.

Och vad är det för värld vi skapat då?
Ja, du ser ju själv, vad är det människan I-N-T-E för krig
mot? Vår art för krig mot livet självt, det låter för jävligt
men tänk efter nu om inte denna beskrivning är obehagligt
nära vad dina sinnen ändå uppfattar?
En så grov förvrängning är det inte, tvärtom, trist nog.
Vi för konventionella krig, opinonsbildningskrig, mutkrig,
finansiellt krig, väderkrig (vad är HAARP annars?)
friskvårdskrig (en läkemedelsindustri utan 100 cancersorter
är en betydligt fattigare industri), till exempel.
Vi kan alla tänka ut ett eget ytterligare exempel på detta.

Ändå nekar vi till det och det är inte enbart individuell ovilja
detta bottnar i, vi är nykläckta på detta område.
Det vi uppfattar som troligt och otroligt, utgörs enbart av
våra egna referensramar och dessa är alltid grundade på
den förståelse vi skaffat, inte den som vi vore bättre rustade
med som i fallet nu.

Så här då, den egna förståelsen för andras möjliga vilja och
ovilja, tänkbara och förefallande otänkbara uppsåt i diverse
avseenden grundar sig på förståelsen om vår egen småaktighet.
Vår egen småaktighet räcker som regel inte på långa vägar för
att idag kunna göra en adekvat bedömning om hur lite
en globetrotter kan bry sig.
Handen på stora bröstmuskeln, har du någonsin föreställt dig
en längre stund vilket pris det vore värt att äga jorden tillsammans
med ett gäng andra?
Näe, det har du förmodligen inte, däremot har du säkert tänkt
vad du skulle göra om du blev mångmiljonär.
Det finns dem, där den där drömmen var deras förfäders dröm
så vi måste resa vidare i tanken om hur det vore att växa upp
i åttionde generationen typ. Det är nåt annat det.

Det finns kanske inga proffs i ondska eller godhet men det
finns dem som är proffs på att berika sig själva materiellt.
Obestridligt, det finns dem som äger mer än de faktiskt kan
räkna och det vi om.
En förutsättning för den typen av framgång, bygger på bristande
självkänslohänsyn, inte solklart så att dessa är oförmögna att
känna känslor, utan dem kan ingen trixa och spela avsiktligt
på andras.
Men en sak är tämligen säker, någon hänsyn till dessa känslor
för att nå sina mål, det låter sig inte göras.
Därför kan vi inte lita på att världen rekar till sig med ett större
förnuft av sig själv, när vi tänker "Otroligt" "fruktansvärt"
"det kan inte vara möjligt" så bedrar vi oss. Varje gång.

Murphys lag lyder inte " när jag tror att nu kan ingenting bli värre
så blir det värre"

Den lyder följande:

Om något kan göras, så kommer det också att göras sinom tid.
Det är bland annat därför som förmågan till att fantisera är
mycket mera värt än genialitet, i alla fall enligt gängse betydelse.

Därför gäller det att söka acceptans till det som är, som vi inte
vill tro för att kunna göra något åt det och det är inte hoppet till
andra våra liv kommer an på.
Det är modet att använda vår fantasi som kommer att berätta
vad just jag, du och alla andra för dem, vad som vi skall ägna
oss åt. Vi är vår livsuppgift, var för sig - tillsammans.

Som sagts, din lilla småaktighet räcker inte till om du skall
förstå världen, det krävs betydligt mera av dig för att överleva
detta och de känslor som vi har för livet, begränsar vår förmåga
att förstå vidare, så dessa måste bort ur tanken.
Andra har redan gjort det - och därför ser det ut som det gör.

Vi måste ingenting men att välja våra liv är att leva.
//P.F.