Oavsett den flygande rubriken, oavsett den svävande skandalen, oavsett hur få eller hur många som kan vara inblandade, så kommer en sak i framtiden att försöka göras kristallklar: ingen som borde ha vetat någonting – kommer att ha känt till någonting och då menar jag verkligen ingenting, för ju mindre desto bättre. Eller, ifråga om lögnen om verkligheten och uppdagandet, ju förr desto senare.

Det fanns kanske en tid då denna ”konstform” att ljuga för att skapa förutsättningar för att skydda människor med inflytande säkert kan ha haft sin plats och den kanske användes sparsamt och taktfullt, alltså med syfte att ändå verka för det större allmänna goda, trots allt så är ju inte egennytta allmännytta, och trots allt människan är inte särskilt fullkomlig ur perspektivet av den själsliga utvecklingen och måste därför också kunna förlåta sig själv. Men informationsklimatets förändrade karaktär gör det rättfärdigade behovet av just den metoden lite - understatement - krympande i takt med att behovet av mänsklig utveckling ökar

Men i dag har detta ljugande blivit ”vetenskap”, spinndoktorer, marknadsförare och beteendevetares guldbyxa. Både frekvensen tillsammans med hur och var metoden numera används har gått från, att möjligen vara ett ”bra knep” som kanske möjligtvis kan ha varit motiverat av att utgöra en del i det större godas tjänst, till att bli något rent löjeväckande patetiskt, ja närmast till ett rent barnsligt alibi. Men visst, det är ju först vid ungefär fem års ålder någon förmåga till självbetraktelse börjar etableras…..

Ingen verkar vilja vara ansvarig i dag. Och jag menar verkligen ingen! Alla vill bestämma och ingen vill ha ansvar, alla vill till himlen men ingen vill dö.

Det rimliga förnekandets ”list” är och fortsätter ännu en tid att vara ett viktigt verktyg, även om det större goda råder som uppgivet ledande syfte. Men detta kommer också att tvingas att till att klinga av alltmer efterhand som transparensen ökar genomlysningen och ökar det allmänna medvetandet. Men skillnaden är nu att motivet måste kunna hållas öppet som rimlig grund. Så utvecklingen har verkligen vänt.

Det finns nog kanske ännu en liten tid men med en krympande plats för en sådan metod och ibland är det säkert fortfarande mest lämpligt beroende på omständigheterna i förhållande till helheten under strävandet för demokrati baserat på en upplyst och medveten befolkning. Men – så – vad vi nu bevittnar är någonting som ligger långt ifrån vad vi har känt till förut. Nu använder alla denna metod i en sådan utsträckning så att det blir fullkomligt häpnadsväckande.

Nuonaffären, Vattenfallaffären, Teliaaffären, Stora Ensoaffärer, Boforsaffärer, Bankaffärer listan tar helt enkelt aldrig slut, men det gör det samhälle som vi känner till, vilket alltfler människor inser.

För närvarande verkar det finnas många skandaler (antingen man nu håller med eller ogillar det) som lustigt nog alltmer omfattar den politiska adelsklassen. Oavsett presskonferens hörsal, eller vad som helst, en sak har bara blivit så helt uppenbar: Ingen vet vad om någonting, och ingen var medveten om att problem existerade. Även om de som vore det skickat av slumpen så att de var direkt ansvariga för den opererande organisationen.

Allt, allt och allt som kan ha framkommit av tvivelaktig karaktär skedde utan deras kännedom, även om många av dessa samma människor anställdes enbart för att åtgärda nämnda problem. Helt jävla fantastiskt alltså och dessutom - hela tiden.

Detta beteendemässiga fenomen är inte något exklusivt för den politiska klassen. Nej, nej, nej – långt därifrån. Detta genomsyrar även "vår" företagskultur där VD: ar och mer till synes ansvariga, inte har någon aning om att eventuellt olagligt beteende pågår eller om de minsta oegentligheter som sker inom den egna bolagsstrukturen.

Vi tittar på, hör, eller läser till exempel om VD: ar för banker som tar till mediala brösttoner för att uttrycka harm, ilska och frustration när det påpekas att deras mycket lönsamma (för vissa mest) avdelningar eller dotterbolag visar sig ha ”friserat böckerna, ” bedrivit kreativ förskönande bokföring eller ägnar sig mycket omoraliskt eller är i ett fullständigt förakt av moraliskt förvaltningsansvar, a.k.a. är drivna den egna girighetens förtärande flamma.

Plötsligt, de är chockade. Chockade, ja jävlar! Jag gissar lite sarkastiskt att de då påkallar uppmärksamhet för ett uppkommet behov av egen vila, värme och varsamhet, men vi andra borde nog i så falla kräva ventilation av kvävefylld varmluft och en slurk nervlugnande vätska.

Så denna uppvisade själsliga upprördhet gäller alltså för att över att de överhuvudtaget blir ifrågasatta som människor, ja tänka sig, vilken makalös fräckhet… så det är inte bara lite mer av ett erkännande av att vara dödlig, att uttrycka harm för att bli misstänkliggjord för att någonting sådant skulle kunna äga rum under deras ledning. Man kan kort och torrt uttrycka saken som de upplever bekräftelsen av sina egna värsta farhågors besannande och tar till det billigaste av alla knep som skydd för att slippa ta itu med sina egna föreställningar. Ett reaktionsmässigt speglande befallande uttalande formuleras därför också omgående om att huvuden nu kommer att rulla - andras huvuden alltså. Ändå, är det enda som verkar rulla det som vi alla vet rullar, ner för backen – dit det lutar

Nix således, de ville alltså inte veta det verkar det som - de föredrog självbedrägeriets allt kallare omfamning. Alltså varken verkligheten om deras egen självsyn, olämpliga ledarskapsförmåga eller en personlighetsdisposition som närmast är definierad som dödssynderna och så vidare, var tydligen så intressanta att hamna inför. Förr skulle det - eller egentligen inte - ha setts som tjänstefel av någon på chefsnivå att främst verkställa vården av sitt eget salt och det skulle varit värdigt en uppsägning. Idag ? Greed is good, sade Hollywood….

Det verkar ju ännu närmast vara en hedersutmärkelse, men jag har en känsla av att detta och många kommer att vidfaras vissa förändringar. Det vill säga, dessa människor visar fortfarande på att om en skandal bryter ut så blir beteendet långt ifrån det rimliga och vad som skulle verka för att åtgärdande. De förtjänar faktiskt i egna ögon en löneförhöjning i ersättning för att ha blivit försatta i detta socialintellektuella tillstånd av svårmod. Jag är emellertid inte helt säker på att den utvecklingen kan fortgå för alltid.. Måna det var hon om sig därav namnet som vi känner...

Återigen, detta är inte en isolerad oanständig företeelse inom ramen för några sektorer. Det händer nästan överallt och alla som vi kommer i kontakt med.

Företag lägger ut sin produktion till länder där det är uppenbart för alla näringsidkare att något är snett med hur de kan göra en produkt så mycket billigare än någon annanstans.

Tvångsarbete, barnarbete, frånseende av miljöproblem, olaglig användning av farliga kemikalier (bara för att nämna några) är många gånger de bakomliggande orsakerna till varför någonting kan produceras så mycket billigare. Men, så länge ingen frågar – visste de inte om någonting.

Vi ska bara veta att om någon blir sjuk, skadad, eller ännu värre – dör. Då kan vi gå tillbaka till vad som har varit: ”De visste inte, men eftersom de gör det nu, så kommer de att ändra på det.”

Ledarskap är inte något som finns i vad många idag anser som ”eliten” i samhället. Det är i denna samhällsstruktur på mekaniska grunder, rent faktiskt precis tvärtom, vilket alla människor nu egentligen innerst inne alltmer vet med sig själva. Dagens politiska företrädare är de ovillkorligt sämsta möjliga naturliga ledarna.

Ledarskap är något som börjar hos oss själva och slutar med oss själva – alla. Det är hur vi själva förhåller oss till andra människor. För man måste komma ihåg att personen i toppen är bara en person. Och hur personen utför – beter – sig själv och tar ansvar för sina beslut och / eller åtgärder i resonans med sig själv och omvärlden, det är inte annorlunda från dig eller mig. Den enda skillnaden är storleken på scenen och det är enskild nytta eller allmän nytta som grundläggande syfte till förhållningssättet till andra människor. Ledarskap bygger på resonans.

Tänk om vi skulle vara om de personer som ansvarar för att ge och verkställa de order som gavs för att storma stränderna i Normandie som utspelas genom de så kallade accepterade reglerna eller verksamheter som visas upp av väldigt många i samhället i dag. Borde vi inte tänka efter lite här och nu?