I hälarna på alla politiska verbala interventioner finner sig nu de presstituerade stå alltmer isolerade, med en allt svagare politisk ledning eller egen målsättning. Herregud, även presstituerade har ju ett livspussel att lägga. Vad skall annars alla andra tänka..

Väldigt många kan se att den information som de presstituerade förmedlar är nära nog alltigenom falsk och främst har ett vilseledningssyfte - opinionsbildningssyfte, men ännu rullar det på, nåja i alla fall så rör det ju fortfarande på sig även om takten i sig själv är alltmer avstannande ur effektperspektivet. Människor har därav också börjat stanna upp för att reflektera själva över de intryck som de får och de har börjat att ifrågasätta vad som egentligen har varit den rimliga konvenansen i tillvaron. Inte minst ur sitt eget känslomässiga perspektiv – egendomsångest är ett av flera ord i tiden. Ting tar tid.

Det kognitiva landskapets formatering, där möjligheten att skapa mindre skuld genom att skapa mer skuld, har verkat som det vägledande hoppets stjärna, är på väg att brytas sönder i det allt starkare ljuset av verkligheten. Detta har bäring på att vi har en känsla av rädsla som har varit styrande. Skuld skapar inte gemenskap.

Vi inser sällan att rädsla inte bara används av andra för att styra oss, utan att vi använder den för att styra oss själva. Rädsla sänker vår medvetna medvetenhet, gör oss mer känslostyrda, låser in oss i den här och nu, krymper vår förmåga till perspektiv och "skyddar" våra sinnen från andra möjligheter och realiteter - så rädsla är inte sällan vägen till och genom för självbedrägeri.

Att ha någonting för händerna minskar som bekant vårt spektrum för tankar. Vi har betingats så grundligt och fullständigt från födseln som vår rädsla nu svarar, vilket alltså manifesteras i uppenbara och inte så uppenbara sätt att bete sig på, som den främsta kraften i vårt universum, eller omskrivet, vi vill leva och vi vill inte vara rädda. Om vi skulle spendera bara aldrig så lite tid på att granska våra egna handlingar, skulle vi finna att rädsla är roten till nästan allt vi gör. Många ”positiva känslor" är faktiskt baserade på rädsla, om än då i diskonterad form. Men glädje är faktiskt inte bara "interädsla"

Inte nog med att trots det att vi själva genast inser vår egen rädsla för den makt vi själva har gett rädslan, så blir vi betingade av rädslan till att reagera på samma förutsägbara och programmerade sätt. Rädsla, ilska, vrede, girighet, lust, svartsjuka, avund, hat, indignation; dessa är alla kontrollerande känslor vilka springer ur samma känsla av rädsla. Det är som en självförstärkande loop av ökande rädsla.

Naturligtvis kan vi inte kontrolleras om vi agerar i vårt eget intresse som inte grundas på rädsla. Så rädsla används för att inaktivera våra naturliga skyddande instinkter. Detta låter som en motsats till tron på att fruktan är vad som räddar oss när vi är i fara, exempelvis när ett lejon, tiger eller björn är på väg att attackera oss. Vi har upprepade gånger intalats att rädsla mobiliserar kroppen för kamp eller flykt. Men medan det förvisso kan eller i alla fall har kunnat vara så, gäller i vår nuvarande verklighet att det sällan finns vilda djur runt eller bakom varje gathörn och lyktstolpe, utan faktiskt bara den falskt projicerade uppfattningen av överhängande fara hela tiden och överallt i vad vi ser, vilket syftar till att stänga av vår högre medvetenhet, våra naturliga anpassningsmekanismer alltså våra större kreativa förmågor.

Rädslan som reaktion engagerar helt vårt ego, drar akuta slutsatser för att ännu längre fram få ta total kontroll. Vi är ett samhälle av rädda osäkra människor som oroar sig alltmer för allt. Vårt ego inaktiverar omedelbart vår förmåga att engagera sig i omfattande intellektuell rörelse när rädsla kommer in på känsloscenen, på samma sätt som krigslagar fysiskt och mentalt begränsar oss och med det mycket av vår förmåga att agera för oss själva enskilt. Vårt förvridna fokus blir fullt på vad som är här och nu, men alltså under känslostyrning och vi tänker inte längre fram än timmar eller dagar i bästa fall, ju räddare desto kortare tidshorisont. Allt blir svart och vitt, bra eller dåligt, rätt eller fel. Det finns inga gråzoner i en nödsituation och väldigt lite tankefrihet. Panik är när tidshorisonten är obefintligt och rationaliteten är borta.

Men när vi befriar oss själva ifrån vår egen rädsla för att bli rädda så kan vi därför också i ljuset av verkligheten se att de kognitiva landskapsarkitekterna är väldigt små figurer som är väldigt rädda och att de grundat på sin rädsla verkligen har kämpat väldigt hårt för att slippa denna känsla. Trollkarlen från Oz är en liten figur som är rädd för mörkret inom sig själv.