Inte sällan är de människor som ofta etiketteras som ”sovande” vanliga snälla, vänliga och medkännande individer vilka, egentligen enligt min när jag så förmår eftertänksamma mening, har en långt mer värdefull egenskap än att bara kunna, eller önska, förstå vilken typ av bedrägerier som vi alla är utsatta för. Den nedsättande termen ”Zombies” är bara en av de senare inflammatoriska etiketterna som belyser mitt eget rättfärdigande av indignation mot denna grupp. Det belyser mer vår egen frustration än vad det hjälper någon annan till insikt. När blev jag så kall att en sådan ogiltig etikett beskriver värdet av en annan person? Lustigt nog så skriver jag de bästa sarkasmerna när jag inte alls är i affekt – är frustrerad – när jag inte tar mig själv på så stort allvar.

Jag tror inte att det onda är något som lurar där ute som ett monster bakom slöjor av rök och speglar. Mörker och ljus är saker som samexisterar inom oss, ondskan bor inom oss själva och gömmer sig bakom detaljerna inom oss som innebär djävulens ständiga närvaro; vi alla har denna inre demon att slåss emot, att lära oss att hantera, men vi har kommit olika långt i vår utveckling för att bemöta dessa brister för att komma till uttryck. Vi har kommit olika långt ifråga om vår egen förmåga att utveckla oss själva som människor. Så avståndet till andra människor upplevs som att det växer - vilket skapar frustration. Genom att ignorera ljuset i varje person jag möter, alltså att människor ändå trots allt försöker, oavsett om de passerar för detta så kallade sovande – test eller inte, uppmuntrar jag mörkret i den bemärkelsen att det blir enklare att definiera vad som utgör det grundläggande problemet. Annars, genom att söka felen i andra istället för att glädjas åt det goda så matar jag monstret i mig själv.

Faktum är, att om allt det onda behöver för att växa är att bra människor gör ingenting, då kan det vara så att varje handling av underlåtenhet är att vi gör just detta? Vi måste alltid vara vaksamma på att vi verkligen gör vårt bästa för att förbättra oss själva som människor, för att utveckla vår förståelse för omgivningen - för andra människor - genom att förstå oss själva bättre.

Och exakt vem är dessa människor som vi ser som vore det så att de sover? Jag misstänker att de är människor precis som du och jag, och att deras enda brott är att de verkar vara i en värre form av självförnekelse ur de perspektiv som vi själva håller för att vara mer betydande. Det är lite som om alla har gömt sig under en sten och inte riktigt vet att tiderna har förändrats. Det verkar för mig som att detta förnekande är faktiskt en form av informationsrörlighetsmässig kulturchock som en konsekvens av det pågående paradigmskiftet. Det kan vara deras reaktion på att bli desorienterade när de konfronteras med den upplevda potentialen av extremt olika samhälleliga regler och levnadsförhållandena mellan förhållandet nu och / eller i en nära framtid.

Jag kanske inte själv kan förhindra att ”något som är ont kommer hitåt”, men det betyder inte att jag måste välja att gå vidare utan medkänsla för att skydda mig själv, att inte bry mig om andra människor. Det finns sätt att hjälpa till för att en lindra kulturchock när andra kan ha drabbats. Ett snabbt leende, en liten förlängd vänlighet, ett vänligt ord och en erbjuden hjälpande hand är en sådan alltmer oväntad betingelse för både mottagaren och givaren lika. Jag tror att det kan vara det enda sättet som vi måste göra för att hitta vår väg genom den här röran med ett godtagbart resultat.

Vem av oss har inte några historier om människor som vi har försökt att bedriva seriös diskussion med, så att vi kan förklara orsaken till och omfattningen av de förändringar som redan är här och de som senare kommer? Dessa människor är våra grannar, vänner, barn och föräldrar, kort sagt de allra flesta. Tidigare när jag tänkte på deras svåra situation kunde jag få, och får ibland fortfarande, närmast en känsla av panik i magen. Jag tror att i dessa tider är det inte ovanligt för oss att projicera alla möjliga scenarion om oförberedda händelser med betydande påverkan både på oss själva och andra.

Som vi har programmerats - kognitivt formaterats - att göra, tenderar vi att relatera till andra människors upplevelse för att kunna hantera de känslor vi själva upplever, när vi gör gällande att andra har dåliga nivåer av medvetenhet. Vi ger uttryck för vår egen frustration.
Där finns klara utrymmen till förbättringar. Vi kan bara uppleva våra egna känslor, inte någon annans.

Bortsett från att jag ger efter för situationer och reagerar med negativa känslor, tror jag att jag kanske har gjort mig själv en ännu större björntjänst här. Intellektuellt vet jag att genom att tilldela etiketter på människor, så sätter jag mig själv i en situation för en slags polarisering av mitt eget sinne. Vakna kontra sovande, gott och ont, dem mot oss och så vidare. Trots att jag vet att det är den kritiska massan av allmänt medvetet medvetande som är det avgörande i allt för att skapa en förändring - att utgöra förändringen.

Genom att känslomässigt diskontera - utan att veta - de som jag inte ser som ett med mig, har jag avfärdat allt som är bra med den personen. Jag matar då monstret i mig själv. Jag förnekar mig själv möjligheten att dela och ansluta mig, att glädjas med andra eftersom jag tror att jag är bättre än vad de är, eller alltså egentligen då att deras brist på specifik kunskap kommer att försätta mig i ett tydligt underläge. Inte så genomtänkt kanske.. Jag har då istället börjat att isolera mig själv och jag har själv börjat att själv bli en del av problemet för andra.

Så kampen är evig och vägen är lång men den är både nödvändig och den enda möjliga.