Vår ovilja att tänka själva utanför vår egen komfortzon har nu fört oss till en tom och ödslig plats där vår förmåga till anpassning till åsiktskorridoren utom oss själva inte längre räcker till, hur vi än vänder in och ut på oss så mår vi bara sämre. Vi kan inte längre gömma oss från oss själva i verkligheten.

Endast en givare kan ta emot. Den äldsta och mest uppenbara maxim som finns. Oavsett om dig själv, din energi och din materiella eller själsliga belägenhet. För mycket av det goda är inte bara bra för oss, det får oss inte sällan att bli intellektuella tiggare, en annan gammal maxim. Så, på lämpligt sätt, måste du ge, ge, ge för att kunna vinna dig själv. Du kan inte fylla på en redan full pott. DU måste offra något av ditt gamla jag för att kunna vinna mer av dig själv.

Det finns en liten varning till principen om att ge bort. Du kan och bör ge av det som du har tillräckligt av för dig själv din balanserade förståelse för dig själv och din egen emotionella belägenhet. Om du är uttömd på något - så känslostyrd att du bli irrationell, är din första uppgift att ge till dig själv för att kunna fortsätta utvecklas som människa, till att vara alltmer sann emot dig själv, att uppnå högre emotionell självförståelse - medveten medvetenhet - närvaro i verkligheten.

Det första steget till att återta vår personliga makt i förhållande till oss själva och skifta till mer av vår sanna - naturliga - personlighet, bort ifrån den alltmer ödsliga plats som utgör det sönderfallande så kallade samhället av idag, ligger i insikten om att vi alla har en falsk, falsk och falsk bild av oss själva som vi försöker upprätthålla genom att förneka just detta faktum. För trots allt så kan ju ingen känna oss själva bättre än vad vi själva kan, men att vi aldrig kan nå full självkännedom, bli medvetna om allt, det förnekar vi mycket villigt.

För att vi ska övervinna denna invecklade matris av utvecklat - kognitivt formaterat - självbedrägeri, så måste vi uppriktigt alltid främst försöka att bli vår egen observatör. Notera skillnaden här, alltid försöka bli är någonting annat än att uppleva sig vara, det är själva strävandets riktning som utgör den avgörande betingelsen i kombination med insikten om att ingen kan vara allt a.k.a. fullkomlig a.k.a.gud.

Vi måste därför också förstå att vi faktiskt bara kan uppleva känslor här och nu – i det som kan kallas verkligheten. Att våga leva här och nu med sina känslor, är att våga låta livets resa vara närvarande nu. Det är att våga leva, eftersom annars blir vi så rädda för att dö att vi inte vågar leva.

Livspusslets planering och organisering är nu därför också både en flykt undan för att inte våga stanna – leva – i nuet, såväl som att detta numera har gått så löjeväckande långt att vi till och med planerar våra egna begravningar för att lugna ner oss själva. Vi "glömmer" genom självbedrägeriet att leva – med våra känslor för att vi är så rädda – för att dö, något som därför skapar den upplevda växande inre tomheten – osäkerheten – som därför skapar en allt mer hysterisk jakt på materiell planering och falsk trygghet - yttre bekräftelse. Känslor som vi upplever kommer alltid slutligen inifrån, även om de betingas av signaler utifrån och transmitteras genom våra personliga emotionellt kognitivt formaterade filter.

Först när vi börjar att se våra egna känslor mer utifrån nu, dels således utifrån varför vi verkligen känner som vi gör, till vad för utveckling som detta känsloläge egentligen leder oss till extrapolerat mot framtiden. Alltså först då, så kan vi börja se den stora graden av inflytande och påverkan som vår falska personlighet egentligen ställer på oss. Vi måste alltid försöka att kliva ur våra övertygelser, föreställningar, uppfattningar, förväntningar och upplevda rättigheter för att väcka och upprätthålla vår kontakt med vår sanna personlighet och för att kunna utvecklas vidare. Ingenting kan förändras av att vara detsamma.

Vår sanna - alltid mer verkliga - personlighet är både vem vi var innan vi lärde oss, indoktrinerades och assimilerades in i vår upplevda verklighet i dagens samhälle och vem vi nu är betraktat ur hela omvärldens perspektiv - vilka vi aldrig kan uppleva. Detta är vår verkliga inneboende kraft som vi har en "tendens" att gömma undan genom självbedrägeri - hindra eller minska. Det är den del av oss själva som de flesta av oss har abdikerat när vi kommer till vårt vuxenliv. Kvalitéer inom oss själva som vi har gratis och naturligt, de utvecklas därför bäst när vi är som mest äkta och sårbara.

Det är den intuitiva visdomen av oss själva - vårt undermedvetna - som vi upplever när vi måste komma ihåg vilka vi var före vår omvandling för anpassning till samhället, även om vi inte var utvecklade. Vår verkliga naturliga personlighet är vår oskuld och vår nuvarande är vår skuld - vad vi är skyldiga till. Vänlighet, acceptans, möjligheter, inspiration och universella behov av att relatera och att höra upp på andra människor. Det är vår mänsklighet.