Varje ögonblick vi lever är en möjlighet att försöka vara i nuet, det som kallas för verkligheten. Detta är inte bara en religiös, dogmatisk eller andlig princip. Det är vår enda möjlighet att vara det fullaste uttrycket för vår egen existens att uppleva våra känslor. Något som helst annat sätt att leva är en distraktion från den här enkla insiktens uppenbarelse. Ju förr vi erkänner, accepterar och försöker tillämpa vilka vi egentligen är, hur och varför vi lever, desto snabbare kommer vi att uppfylla vårt öde att medvetet hamna mer i verkligheten och bli vad vi föddes att till att vara. Att leva närvarande med våra känslor i nuet utan rädsla och ångest. Rädsla är rädsla för det kommande kända och ångest är rädsla för det kommande okända.

Som människor, får vi naturligtvis sällan, om ens någonsin - sarkasm, stiga till höjderna för vårt eget öde – total närvaro i verkligheten. Många av oss vet därför inte vårt sanna syfte i livet att utvecklas som människor, vår egen förståelse för oss själva. Vi tvingas dessutom genom en process av utbildning, indoktrinering, konditionering, föräldra- och auktoritativ vägledning / disciplinering och konstant grupptryck till att bli alltmer utom oss själva - diskontera våra känslor

Dessa influenser håller oss i ett kontinuerligt tillstånd av ångest, förvirring och rädsla. Vi blir effekten av en svårfångad och dold orsak. Vi bevittna hur många jagar men hur ändå bara några få uppnår någonting som närmast ger ett sken enorm emotionell fattigdom. Vi är vilse i labyrinten av verklighetens distraktioner genom vår nuvarande kognitiva formatering, till dess att vi oundvikligen kommer avskiljas från oss själva till att bli oss själva mer i verkligheten – i vårt nu.

Det finns många tillfällen i våra liv när en dörr av möjligheter öppnas framför oss. Men det är sällan vi ser det, vi vill inte se eftersom vi har ångest inför oss själva. Så när vi ändå gör det, slingrar vi oss ofta bort med hjälp av ett antal skäl, ursäkter, skyldigheter grundade på rädslor. Trots att dessa tillfällen är de möjligheter som skapar det liv vi har alltid egentligen har längtat efter att leva. Även om detta kan verka djärvt, besynnerligt, långsökt och skrämmande, är dessa tillfällen nu en glimt av det extraordinära i en verklighet genomsyrad av det vanliga som utgör dagens norm. Den psykosociala ofärdsutvecklingen har drivit oss fram till stupet där människor är rädda för att bli rädda. Rädda för sina egna känslor.

Våra möjligheter blir skrämmande eftersom de bara presenterar sig själva för oss som för vår erfarenhet. Det kräver helt enkelt av oss att välja, att leva och att vara våra möjligheter. Vi måste våga eller gå under i djupet av vårt eget mörker. Detta är hur vi uttrycker vår egen makt över oss själva. Det är därför mycket enkelt att se om människor har makt över sig själva, eller inte. Är slavar eller inte.

I vår intellektuella lättjefyllda strävan efter komfort, säkerhet och flykt från verkligheten, tillåter vi oss själva att bli sysslolösa, självbelåtna och vanliga. Vi begår den ultimata brottet mot oss själva genom att ge bort vår personliga makt och låta samhällets artificiella myndighet och konditionering invagga oss i att sova – vara omedvetna. Livet definieras inte av våra materiella framgångar, ägodelar eller fotavtryck. Det bor i vårt medvetande, vilja och syfte. Allt som lever är alltid i ett tillstånd av rörelse. Kraften i vårt liv är ekvivalent med måttet på dess uttryck – dynamiken. Så är det med vårt uppvaknande, det måste alltid fortgå. Vårt medvetande kommer ständigt att utvecklas och expandera med vår avsikt, engagemang, delaktighet och kärlek. Vill vi så kan vi, annars inte.

Ett av de största hindren och distraktionerna på vår väg mot vårt eget uppvaknande är vårt ego. Dess militanta aspekter söker i sin ignoranta prudentlighet obevekligt ta rampljuset från vår själsliga utveckling. Den fångar oss i sin eleganta moraliskt fördärvande väv av tankar, perception, analys, bedömning och narcissism. Ändå är dess avsikt inte en kognition av höghet eller ondska. Det utövar helt enkelt bara sin natur på det enda sätt som egot kan. Det blir dominant när vi låter det vara en otyglad kraft som skapar förödelse och skada. Utan lämplig observation och reglering, blir egot ett mångfacetterat personligt dubbeleggat svärd som visserligen hugger i båda riktningarna, men det hugger alltmer inåt.

I detta än av de mest potenta och destruktiva onda cirklar som någonsin uppfunnits av mänskligheten är dess obevekliga tendens att expandera det vi tenderar att kalla för intelligens på bekostnad av vårt medvetande. Vårt vanliga, tvådimensionella livstidsstraff av självrättfärdighet, fördömande, bevisa vår intelligens, tro, vishet och betydelse är alla egentligen bara uttryck för vår levande slummer – omedvetenhet. I närvaro av medvetenhet – närvaro i verkligheten, medkänsla, vänlighet, samarbete och kärlek, gäller att ingen av dessa saker kräver fysisk materia. Den kollektivistiska materialismen är bara fällor i sinnet som leder oss till vårt självinducerade fängelse.

Detta kräver radikalisering, okonventionellt tänkande och instinkter. Det kräver också ett emotionellt självförstående och intuitivt sätt att vara. Det ligger inte för oss att bara vakna, upptäcka och begrunda krig, kaos, drama, orättvisor, konkurrens och våld i världen. För det finns lite om ens något som vi ensamma kan göra åt allt detta. Det som ligger för oss är att erkänna, hantera och omvandla dessa våra egna egenskaper inom oss vilka bidrar till dessa gemensamma sjukdomar, dessa sjukdomar och grymheter som frodas och konsumerar upp vårt samhälle. Vi måste göra vår egen del i saken i detta. Ingen av dessa saker existerade nämligen innan den mänskliga rasen räknade ut och bort sig själv med sin egen så kallade ”intelligens” som idag närmast är kliniskt befriad från visdom i den emotionella permafrostens vidsträckta rike.