Det fungerade inte så vi provar mer av samma sak!

Så naturligtvis, i ett "överraskande" drag, tidigare idag så meddelade Sveriges riksbank att man skulle utvidga landets QE-program med ytterligare 45 miljarder kronor - konsensus var för ingen ökning - samtidigt som dess "styrränta" - utan mekanisk koppling till den cirkulerande penningmängden i den reala delen av ekonomin - är negativ -0,50%. "Med en fortsatt expansiv penningpolitik utomlands, finns det en risk att kronan kommer att öka i värde tidigare och snabbare än i prognosen", säger Riksbanken.

Jaha, vi inser givetvis lite blygt att det fortfarande är på så vis att det är relationen mellan utbud och efterfrågan på valutamarknaden av en valuta som styr prisbildningen, så det är nu mot detta som Riksbanken påstår sig försöka agera, varför betalningsmedlet skulle just hamna där är naturligtvis en okänd någons bästa gissning - men vi anar en viss finansiell tillgångsprisinflation. Men att den inhemska stagflationsbaserade situationen skulle förbättras av en redan fallande handelsbalans - i och med den ökande förekomsten av andra länders expansiva penningpolitik - det har vi nog lite svårt att se.

Så därför - eller kanske snarare just inte, ännu mer överraskande var valutareaktionen: i stället för att alltså försvagas på förväntningarna av det kommande ökade utbudet av den "svenska kronan" så stärktes valutan och inledningsvis handlas den så mycket som 0,8 procent högre initialt mot euron, men med uppgångar jämfört med 0,3 procent vid 11:26 i Stockholm. Rörelsen var en annan indikation på hur inverterade orsakssambanden har blivit i en värld där handlare försöker föregripa marknadsreaktioner och i detta fall gör att centralbankens meddelanden får helt motsatt effekt.

Vi noterade i morse:

""Låntagare kommer bara efterfråga mer kredit om de har optimistiska förväntningar om framtida inkomster - och banker kommer bara leverera det om de anser dem kreditvärdiga. Räntorna, som är allt ECB: s politik kan påverka - som alltså inte fyller någon mekanisk funktion ( vår anm*), är mindre viktiga än ekonomiska förväntningar."

Detta publicerades av Wall Street Journal, i en artikel som beskriver hur europeiska banker till stor del om inte bara på marginalerna, är likgiltiga till QE och NIRP. Eftersom det de facto är så att betalningsmedlet skapas i bankerna först, dessutom utifrån deras vinstmaximeringsintresse och sedan stäms av i efterhand mot de kvotkrav på kapital som består av det mer primära - mer kreditvärdiga - kapitalet, som består av - ja just det - räntebelastade skulder!

Monetarism har nu misslyckats på precis varje steg och varje mått. QE skulle vara en samtidig ökning av likviditet i realekonomin - ja vi tar oss för pannan, utöva ett tryck på bankerna (till utlåning) från "portföljeffekter" - finansiell tillgångsprisinflation - exakt hur och varför denna mentala förändring skulle uppstå är försiktigt sagt lite oklart formulerat, och sedan via prissättningskanaler bli ett stort lyft för de mycket nervösa ekonomiska förväntningarna hos alla marknader. Hur någon ens kan ge sig på att försöka anföra någonting så imbecillt som argument är ingenting mindre än faktiskt häpnadsväckande.

Inget av det fungerade någonstans det prövades, givetvis. Fullt stopp i maskin, systemet är skuldmättat. Punkt.