Hur levande död kan en människa vara - omedveten.

Självtillit kräver beredskap – medvetet medvetande. Det finns ingen väg runt detta. Det finns inget sådant begrepp som kris för dem som är beredda. Detta innebär att placera sig själv i ett tillstånd som ger livets nödvändigheter, så att man inte blir en slav under att behöva över-leva. Desperation leder ofta till moralisk relativism, och tyranner trivs som bäst på spelplanen av den moraliska svagheten hos en population. Moral är som bekant vår känslomässiga kompass utifrån vilken vi orienterar oss i förhållande till vår omgivning och till oss själva. Blir vi känslostyrda så blir vi lättkontrollerade och egocentrerade.

Ju mer förberedd en individ är, desto mer sannolikt är att den kommer att slå tillbaka mot despotism. Ju mer förberedd en gemenskap är, desto mindre risk finns det att samhället kommer att få lust att begära hjälp från dem som kanske kan komma att utnyttja ett sådant stöd till att istället förtrycka det korrumperade samhället. Så nu är intellektuellt emotionellt förberedda nätverk det farligaste som samhället känner till och upplever.

Människor är sociala varelser, det finns friska former av social organisation, och ohälsosamma former. I detta skede i vårt samhälle, har kollektivism nästan helt raderat alla spår av verklig gemenskap – synkronicitet. Idag, människor har ingen aning om vem som deras grannar är och de flesta av dem vill inte ens veta det heller. De har liten eller ingen interaktion med sin omgivning bortom ytlig konsumism, och de ser var och varannan person runt omkring dem som en konkurrent i stället för en allierad – medmänniska.

Människors idé i allmänhet om det ”större goda” är en mentalt rubbad illusion. För dem är tillståndet roten, källan, säkerhet och kommunal koherens istället de allt mer själsligt döda – omedvetna – medborgarna, och människorna som självständigt tänkande individer runt omkring dem, de är inte att lita på. De omedvetna människorna håller på att avhumanisera de fritt tänkande människorna - det är baklänges och det är upp och ner!

Kollektivism isolerar individen på grund av sin grundläggande materialistiska åskådning, alltså människor som individer från varandra till den grad att deras enda sätt att känna en anslutning med sina medmänniskor är att göra det genom att stödja inrättandet av styrsystem – mer regleringar. Det är dock att försöka bygga individerna lyckliga utifrån och in utan grund i emotionell självförståelse, det är dömt att misslyckas.

Det finns ingen väg till ökat medvetande utom den som du skapar i dig själv. Det är i det ögonblicket som du befinner dig när du är som mest sårbar, när du väl bestämmer dig för att ta steget för att försöka börja förstå dig själv. Det ögonblick när du bestämmer dig för att släppa taget om dina tidigare föreställningar – vars överensstämmande med din uppfattning om verkligheten numera skapar alltmer kognitiv dissonans.

Du är då både vidöppen för påverkan eftersom det är hur samhället har programmerat dig, till att inte ifrågasätta det auktoritära, men medveten nog att veta att det finns mer i livet än ett 9-5 jobb, till exempel, men ändå aldrig fullt medveten om alla de miljontals andliga strategiskt planerande rovdjur – egennyttiga idioter – som finns ute i samhället redo att göra vad som krävs för att gynna sig själva och sin egen inbillade – materialistiska -nytta och som utifrån denna är mer än brunstigt villiga att ”ge dig den enda lösningen”, ”den som gör du känner särskilt utvald”, ”visar dig universums hemligheter”, ”kan läka dig” … och många andra sortiment och färger som ger bort din egen unika makt över dig själv till dem. Altruism är sant för alla, är därmed verkligheten och måste vara det vi sträva efter att leva i som beskrivning av tillvaron.