Att den havererade illusionen av demokrati inte främst upprätthålls av den intellektuella och moralfilosofiskt säregna axeln axeln Riyadh - Ankara - Kiev, är nu kanske inte någonting att berätta för barnbarnen om.

Men kanske det bästa sättet att förklara varför regionala krafter som motsätter sig Damaskus har klarat sig så dåligt i sin syriska kampanj är att undersöka både hur Ryssland och Iran agerade och bedömde global kapacitet och huvudsvagheterna i Syrien bland regionala motståndare.

Saudierna är kända för att ha den fjärde största militärbudgeten i världen. För att förstå varför Riyadh var oförmöget att ytterligare trappa upp kriget i Syrien, måste vi understryka och förklara varför att inte ha en verklig armé utgör ett stort problem.

Riyadh förlitar sig helt på legosoldater (betrakta dödssiffran som drabbar företag som Academi / Blackwater i Jemen) och soldater från främmande länder som tar emot stora summor pengar från saudierna för att vara kanonmat - om de dör så spar Saudierna dessutom pengar.... Konsekvenserna av denna militära doktrin är väl synlig i Jemen: det fattigaste landet i regionen, som har under mer än ett år kunnat tillfoga mycket stora förluster på det rikaste landet i persiska viken, fundera över vilken roll som fördelningen av rikedomen i Saudi egentligen spelar i detta i förhållande till varför man är i krig..

I Syrien har Riyadh under de senaste åren i princip inte kunnat göra mer än finansiell försörjning av vapen till jihadister. Närmast klart är att det var det enda sättet som Riyadh kunde tillämpa strategiskt mot Damaskus, alltså att betala Salafister pengar för att sprida wahhabismen och skapa (anti-) islamiska kalifat. När saudierna började hota med ett större militärt ingrepp för att ta bort Assad, så försökte man således bara projicera sin önskade militära styrka, men mot bakgrund av ovanstående tog ingen dem på allvar.

Turkiet, å andra sidan, samtidigt som landet har en av de mest effektiva arméerna i regionen, visade att det inte kunde konkurrera med en konkurrent som Ryssland. Detta hindrade dock inte Ankara från att hjälpa Islamiska Staten (IS) att växa till ett av de största hoten i regionen - naturligtvis även med ett antal numera kända Sultanska ekonomiska incitament till grund. Men ändå i slutändan, Rysslands ingripande som en viktig aktör hjälpte till att skapa ytterligare upptrappning. Att Turkiet sedan inte kunde sträcka ut sig självt eller sina sina gränser flera mil in på syriskt territorium i syfte att skapa en buffertzon för att kunna fortsätta att stödja IS / Al Nusra styrkor, visar således att det inte kunde uppfylla sitt primära mål.

Turkiet kunde inte svara upp mot Rysslands teknologiska nivå på vapen - gentemot elektronisk krigföring (EW) och överlägsenhet i luften (Su-35 och S-400). Dessa två villkor översatta till understöd för ett slagfälts miljö gjorde att det blev mycket svårt för Turkiet att verka igenom ombud.

Resultaten blev omedelbart uppenbara. Terrorister började istället drälla in i Turkiet när de flydde Syrien; tankbilar som transporterar illegal oljesmuggling blev mål, och flödet av vapen till norra Syrien blev mycket svårare. Kort sagt, Turkiets proxy i Syrien hade drabbats av ett hårt bakslag.

Teheran assisterade Damaskus mer i termer av människor än inom teknik och materiel. Medan Iran är medvetet om att det har en välutrustad och välutbildade armé, är landet - i alla fall Quasam Suleimani - också medveten om att sanktioner verkligen har bidragit till att lyfta fram landets behov av state-of-the-art system, teknologi som kan göra en skillnad i förhållande till inbördes konkurrenter i regionen - Enter Saudi - Israel. Ändå har iranska rådgivare, specialstyrkor liksom Hizbollahs soldater givit ett enormt bidrag till Assads styrkor.

Syriska armén började därför vinna tack vare de kombinerade faktorerna hos sina egna högt motiverade soldater för att försvara hemlandet tillsammans med ryska flyganfall och vapen, iranska rådgivare och soldater, Hizbollahs närmast heroiska bidrag, och alla frivilliga krafter som rekryterats från många länder. Dessa krafter var alla utrustade, utbildade och rådgivna på det bästa sättet för att uppfylla sitt uppdrag: Samordningen mellan alla allierade fungerade som en nyckelfaktor i att återta Syrien från Sunnisekteristiska terroriststyrkor.

En av de stora lärdomar som det syriska kriget kommer att ge för historieböckerna är att den dödliga kombinationen av rysk-iransk strategisk diplomati och militärmakt (stridsduglighet, gemensam utbildning, tekniköverföring och vapenförsäljning) visade sig vara avgörande. Vad kriget också har tjänat till att visa är att enbart de finansiella utgifterna för vapen i avsaknad av en verklig och motiverad armé, och att bjuda upp en världsmakt som Ryssland till dans, har inneburit att fullständigt misslyckande av projektet för att störta Assad och åstadkomma upplösningen av den syriska staten..

Misslyckandet av regionala allierade för USA och Europa, tillsammans med sina proxyterrorister i Syrien, är något som väst aldrig har upplevt under de senaste decennierna, nämligen en verkligt nederlag i den militära och diplomatiska sfären.

Den Sunnisekteristiska extremism som genom detta förlopp har infuserats i Europa för att skapa polarisering kommer nu att få det allt svårare i takt med att de logistiska strategiska underhållslinjerna för ledning och informationsöverföring får allt mindre utrymme i takt med att resurstätheten minskar.