I anledning av Panamapapper, krig i Nagorno - Karabach och andra nyvordna begivenheter i banksammanhang - Enter - Nordea och att den Azerbadjanska statsledningen som uppenbarligen har fingrarna i burken:

Det är kanske svårt att helt belägga den nödvändiga kunskapen av all kaukasisk historia för att säga vem som har rätt. Men vad man kan säga är att vad som förefaller rimligt är att Nagorno-Karabach bildades i Azerbajdzjan i stället för Armenien inte avsiktligt utan av en slump – vilket för ovanlighetens skull kan misstänkas utgöra den mer rimliga sanningen.

Territoriet var tydligen ockuperat av Röda armén och administrerades från bolsjevikiska kontrollerade Baku (Azerbajdzjans huvudstad) under det ryska inbördeskriget innan Röda armén erövrade Armenien – som haft en kort period av självständighet efter den ryska revolutionen.

Detta arrangemang lämnades sedan oförändrat även efter Armenien med våld införlivas i Sovjetunionen på grund av byråkratisk tröghet. Detta gällde även under perioden för Transkaukasus sovjetiska socialistiska republiken när alla dessa områden (Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach och även Georgien) förmodligen administrerades gemensamt.

Detta är inte att säga att det inte fanns andra faktorer. Med tiden blev det politiskt allt svårare att ändra placeringen på grund av hårdnande azeriskt motstånd mot någon typ av förändring. Uppenbarligen fanns också invändningar mot en ökning i Sovjetunionen armeniskt administrerade territorium från Turkiets ledare, Mustafa Kemal Attaturk.

Kemal var en av Moskvas vänner under mellankrigstiden och Sovjet var pragmatiskt ovilliga att förolämpa honom.

Vad som även sägs är att efter andra världskriget, efter armeniska klagomål beslöt Stalin strax före sin död att se över hela frågan, och var beredd att undersöka möjligheten att Nagorno-Karabach överfördes till Armenien från Azerbajdzjan. Förmodligen hade han utsett den starka centralkommitténs sekreterare Georgij Malenkov för att genomföra en utredning för att undersöka frågan och sedan rapportera tillbaka till honom.

Vid denna tidpunkt (1953 – 54) hade relationerna mellan Ryssland och Turkiet havererat inte bara en smula efter att Turkiet hade anslutit sig till Nato, så behovet av att blidka Turkiet existerade liksom inte längre.

Så vem som har gjort vad och varför för att vi skall hamna där vi nu är, blir allt klarare att se i ljuset av verkligheten.

http://www.conferenceofpresidents.org/content/president-ilham-aliyev-meets-heads-american-jewish-organizations

http://www.haaretz.com/israel-news/israel-signs-1-6-billion-arms-deal-with-azerbaijan-1.414916