Det finns också alltid en möjlighet i denna typ av konflikter att striderna är ett verk av lokala befälhavare som agerar på eget initiativ – för egen nytta. Området är starkt kuperat, kommunikation är dålig och det är inte omöjligt att det politiska ledarskapet har en mindre än fullständig kontroll över situationen på marken.

Slutligen, är det som sagt inte omöjligt att den turkiska inblandning har spelat in en del. Med Turkiet nu under hårt tryck från Moskva är det inte otänkbart att turkarna har använt sitt inflytande i Azerbajdzjan för att ställa till bråk för Moskva på sin kaukasiska bakgård. Det är dock viktigt att säga att det för närvarande inte föreligger några bevis för detta och allt teoretiserande – hypoteser – om detta återstår för tillfället som ren spekulation.

Även om det är osannolikt att striderna kommer att trappas upp ytterligare, tjänar striderna ändå som en spetsigt påminnelse för ryssarna att situationen i Kaukasus fortfarande är bräcklig och att fred inte är något som kan tas för givet.

Även om Rysslands allians med Armenien inte är i tvivel, är det i Rysslands intresse att behålla åtminstone en dialog med Baku.

Ryssland vill inte förlora Azerbajdzjan helt, eftersom det kan göra att om situationen tilläts bli så dålig att Ryssland var tvunget att komma till Armeniens undsättning.

Kremls diplomater i Kaukasus kommer att arbeta hårt för att se till att inte händer.