Situationen i Turkiet är dålig och går till att bli värre. Det är inte bara den försämrade säkerheten mitt i en våg av terrorism. Den offentliga skulden kan kanske möjligen vara stabil, men de privata skulderna är redan utom kontroll, det är turistnäringen i fritt fall, och nedgången i valuta har påverkat varje medborgares köpkraft. Det finns i en bred bemärkelse, valresultat till trots ingenting som tyder på att president Recep Tayyip Erdogan inte är helt utom kontroll, oavsett perspektiv.

Han fängslar motståndare, beslagtar tidningar till vänster och höger och bygger palats i en takt som en galen sultan eller blivande kalif. Under de senaste veckorna har han återigen hotat att upplösa författningsdomstolen. Korruptionen är utbredd. Hans son Bilal har enligt uppgift flytt Italien på ett förfalskat Saudiskt diplomatpass eftersom den italienska polisen inte så artigt närmade sig honom i en påstådd penningtvätt skandal - två EU - pall med dollar sedlar märkta som diplomatpost. Erdogans utbrott höjer ögonbrynen både i Turkiet och utomlands. Även medlemmar av hans styrande parti viskar om hans ökande paranoia som enligt vissa turkiska tjänstemän har blivit så utvecklad - dålig - att han försöker installera luftvärnsmissiler vid sitt palats för att förhindra luftburna män -i-svarta trikåer från att med ta honom i en smash-och-grab operation.

Turkar - och den turkiska militären - alla, inser att Erdogan tar Turkiet till stupet. Genom att först skänka legitimitet till den fängslade kurdiske ledaren Abdullah Öcalan med förnyade förhandlingar och sedan skapa förnyad konflikt med kurderna, har han tagit Turkiet in på en väg där det inte finns någon chans till seger för honom själv men en stor chans till de facto partition av landet. Trots allt, om inbördeskrig förnyar sig som på 1980-talet och början av 1990, kommer Turkiets hårt pressade kurder inte att nöja sig med något mindre, utan tvärtom bara desto mer, så med tanke på prejudikatet som nu fastställts av deras bröder i Irak och Syrien så kommer ingenting att bli bättre för de som drömmer om det Ottomanska rikets återupprättande.

Erdogan har för länge sedan försökt skjuta knäskålen av den turkiska militären. Under det första decenniet av hans styre, bejublade både den amerikanska regeringen och Europeiska unionen honom, han räddade ju trots allt Narcodollarn. Men det var innan Erdogans mest brinnande utländska apologeter erkände djupet av hans nedstigning i pandemonisk galenskap och envälde. Så om den turkiska militären beslutar sig för att avhysa Erdogan och placera hans inre cirkel bakom galler, kan de komma undan med det? Ja det kan de.

Inom området för analys snarare än opinionsbildning, är alltså svaret otvetydigt Ja på denna fråga. Vid denna punkt i den synnerligen intellektuellt instabila amerikanska valsäsongen, är det inte bara tveksamt om Obama-administrationen skulle göra mer än att bara anmärka på någon av de eventuella kuppledarna, särskilt om de genast lade ut en opinionsbildningsmässigt tydlig väg till att återupprätta demokratin.

Inte heller skulle Erdogan framkalla en typ av sympati som Egyptens president Muhammad Morsi gjorde. När Morsi avhystes, var hans engagemang för demokrati fortfarande föremål för debatt, så är inte faller för den egenpresumtive Sultanen; så den debatten är nu inte ens omtvistad när det gäller den turkiska starke - eller inte så - mannen.

Varken de republikanska eller demokratiska proselyterna - all cirkusanstrykning till trots, skulle därför sätta sin politiska prestige på spel för att söka en återgång till status quo ante; de kan möjligen erbjuda en läpparnas bekännelse mot en kupp, men de skulle obestridligen arbeta med den nya regimen.

Kuppledarna kan enkelt verka oomtvistade av europeiska och amerikanska mänskliga rättigheter och det civila samhällets kritik och journalister, genom att omedelbart frigöra alla fängslade journalister och forskare och genom att returnera beslagtagna tidningar och TV-stationer till sina rättmätiga ägare.

Turkiets medlemskap i Nato är heller inget som avskräcker från handling: Varken Turkiet eller Grekland har förlorat sitt Nato-medlemskap efter tidigare kupper, så i den meningen är inte Erdogan en fråga - allt handlar som alltid om ekonomi i grund och botten och spelpjäserna varierar över tid. Skulle en ny ledning engagera sig uppriktigt med Turkiets kurder kan kurderna komma ombord - det skulle glädja Kreml. Dessutom, varken den europeiska eller amerikanska opinionen skulle sannolikt vara välvilligt inställda till genomförandet av Erdogans egennyttigt syftande strategier?

En vilsen dåre, hans son och svärson, eller viktiga medhjälpare som Egemen Ba ??? och Cüneyd Zapsu, även om de skulle acceptera fasoner för korruption och långt fängslande, det går bara inte, även om den Anglozioniststyrda Sunnisekteristiska infiltrationen i Sverige - för destabilisering - har hunnit en bit på väg så kommer de att vara tvungna att backa undan ställda inför fullbordat faktum

Erdogan kan visserligen hoppas på att egennyttiga vänner skulle samlas vid hans sida, men de flesta av dessa vänner - både internationellt och i Turkiet - lockas av sin egen möjliga makt, inte av Erdogans. Väl ute ur sitt palats, får han finna sig i att vara en mycket ensam människa, en moralfilosofiskt skrumpen och förvirrad figur, precis som alla egennyttiga människor utsatta för egen prövning av sig själv och sina egna föreställningar.

Vi gör i dett möjligen inga prognoser huggna i sten, men med tanke på den stigande oenigheten i Turkiet samt sannolikheten för att den turkiska militären skulle lida någon betydande konsekvens kommer den att imitera Abdel Fattah el-Sisi s spelplan i Egypten, så ingen skall bli förvånad om Turkiets steniga politik snart liknar de amerikanska klippiga bergen.