Med tanke på de internationella sympatierna för Frankrikes offer för terroristattacker så inträffade det parallella förlopp som inte beskrevs av knähundsmedierna.

Omvärlden märkte knappt märkte dessa blodiga händelser eftersom de verkar vara en del av den naturliga ordningen i Irak och Syrien. Men det totala antalet irakier som dödats av två terroristattacker - och en annan dubbel självmordsbombning av en shia moské i Shuala distriktet i Bagdad fyra dagar tidigare - var ungefär densamma som de 130 personer som dog i Paris i händerna på november förra året.

Det har alltid funnits en klyfta i medvetandet hos människor i Europa mellan krigen i Irak och Syrien och terroristattacker mot européer. Detta beror delvis på att Bagdad och Damaskus är exotiska och skrämmande platser, och bilder av efterdyningarna av bombattentaten har varit normen sedan USA: s invasion 2003. Men det finns en mer smygande till att anledningen européerna inte tillräckligt tar till sig sambandet mellan krigen i Mellanöstern och det saluförda hotet mot deras egen säkerhet. Att separera dessa två är mycket viktigt med tanke på västerländska politiska ledares olika förehavanden, eftersom det innebär att allmänheten inte ser att deras katastrofala - med uppsåt förda - politik i Irak, Afghanistan, Libyen och utanför har skapat förutsättningar för uppkomsten av och för terroristgäng som det som Salah Abdeslam i Paris tillhörde.

Utgjutande av officiell sorg som ofta följer i hälarna på grymheter, såsom marschen av 40 världsledande politiker genom gatorna i Paris efter Charlie Hebdo morden förra året, hjälper till neutralisera någon som helst idé att de politiska misslyckandena beror på att samma ledare kan vara i en varierande en ansvariga för slakten. När allt kommer omkring, är sådana parader vanligen genomförda av de maktlösa för att protestera och visa sin trots, men i detta fall fungerade bara marschen som ett PR-trick för att avleda uppmärksamheten från dessa ledares oförmåga att agera effektivt proaktivt och stoppa krigen i Mellanöstern som de hade gjort så mycket för att provocera fram.

Sveriges vurmande för kontrakt för det militärindustriella komplexet är inte den enda förklenande omständigheten i detta förlopp som i grunden bygger att man måste likviditetsförsörja en evigt växande ackumulerad räntekostnad - upprätthålla den aggregerade efterfrågan genom offentlig konsumtion - för att inte den produktiva ekonomin skall haverera.