Vi VILL tro att vi är fria i tanken. Men med tanke på att vi är födda som den renaste formen av enskilda individer, men sedan tillbringar resten av våra liv med att försöka vara precis som alla andra, talar själva volymen på idén för att vi är summan inte bara av vår egen livslånga konditionering, utan även dessutom av flera generationer. Vi vill bli älskade för den vi är som individer så därför kämpar vi så hårt vi kan för att vara som alla andra och vi ser inte hur vansinnet och galenskapen invaderar våra sinnen. Men nu måste vi faktiskt ta ett stort steg med att lämna oss själva bakom oss, annars kommer vi att gå under i djupet av det växande mörkret inom oss själva.

Om den enda betydande befolkningen av björnar som fanns kvar i världen, satt säkert inburade på utställning med bara en viskande aning om björnar som finns kvar i det vilda, skulle detta ”tillstånd” i buren så småningom bli grunden för ett nytt ”normalt”? Skulle då de inhägnade djuren till slut anses vara normen och de få återstående som var kvar i det vilda, skulle anses som extremvärden och som att de var onormala, foliehattar, hatare och extremister?

Ja förmodligen.

Nu flyttar vi detta tankeexperiment framåt ett par tusen år eller mer, och föreställer oss det bara finns bara ”burfödda” björnar kvar i världen och även det institutionella minnet av deras vilda ursprung har gått förlorat eller är allvarligt förträngt - med uppsåt eller inte. Dock utan vidare adress till de nya rönen om Freud [sarkasm]

Hur exakt skulle då dessa djur uppfattas när det återstod ingen grund alls för en jämförelse? Jag föreslår att alla observerade upprepande eller förutsägbara ”beteenden” skulle betraktas som ” naturlig björn ” och precis så är det nu idag med mänskligheten, precis som det är i samhället idag alltså. Vi använder bråkdelen av vår potential och vi använder den främst till att motivera ett ännu mindre användande. Vi kan ingenting, vet ingenting och vill ingenting - vi har blivit passiviserade, alla mest på det intellektuella psykosociala planet.

Så människan och samhället måste nu ta ett stort steg i sin egen emotionella kognitiva utveckling om inte den psykosociala ofärden skall leda till ett humanitärt mörker av religiösa - styrmedel genom rädsla - proportioner. Människans sociala design av samhället, möter inte alls kraven från den naturliga ”vilda björnens” biologiskt betingade beteende och psykosociala potential. Naturen har ovillkorligen ett av tiden skapat perspektiv för utveckling som inte är möjligt att överblicka till fullo för den enskilda människan, men som människan därför också likaväl alltid måste försöka nå överblick över, för att kunna fortsätta utveckla sig själv som människa.