Vi kan nog räkna med att att ryssarna planerade sitt tillbakadragande åtminstone så noggrant som man planerade sitt ingripande och att de har lämnat så många öppna alternativ som möjligt. Förresten, så är den stora fördelen med ett ensidigt beslut som detta, till skillnad från ett som tas som en del av ett avtal med andra parter, att det kan upphävas ensidigt också. Det tog de ryska myndigheterna bara några dagar för att lansera sin första operation trots att de var tvingade att utföra allt under svåra förhållanden och under täckmantel av sekretess. Hur lång tid skulle det ta dem att flytta tillbaka till Syrien om det behövs? Ingen tid alls givetvis.

Liksom alla bra schackspelare, Vladimir Putin vet att en av de viktigaste faktorerna i något krig är tid och hittills har Putin tagit varje steg utmärkt i tiden. Och ja, man kan lätt uppbåda en lång lista med potentiellt möjliga kommande katastrofala scenarier för Syrien, men jag tror bara att det skulle bara vara meningsfullt om Putin, hade som Obama, en lång och imponerande lista av misslyckanden, katastrofer, felbedömningar och pinsamt uppenbara nederlag på sin meritlista. Men det har han inte. I själva verket, vad vi ser är en fantastisk lista över framgångar mot mycket svåra odds. Och den rimliga orsaken till Putins framgång kan mycket väl vara sådan att han är en hardcore realist.

Ryssland är fortfarande svagt ensamt, uttryckt i relativa termer ur ett operativt offensivt militärt perspektiv. Ja, hon är visserligen starkare än tidigare och hon bygger upp sig mycket snabbt, men hon fortfarande är svag, särskilt i jämförelse med den fortfarande enorma Anglozionistimperiet, bestående av ett stort antal länder vars offensiva resurser helt enkelt sammanlagt är större Rysslands i de flesta kategorier - men anfall är som sagt inte försvar och inte heller något syfte, det kan vara bra att minnas detta. Men denna jämförande svaghet tvingar också Kreml att samtidigt vara försiktiga. Man vill ha länderna i Europa med sig, inte mot sig och man vill inte ha Zionato inpå sig.

När ett imperium är rikt och mäktigt, blir att vara arrogant och att överskatta sin egen förmåga inte alls lika illa som när ett mycket svagare land gör det. Titta bara på USA under Obama: de gick från ett förödmjukande och kostsamt nederlag till ett annat och detta sker återkommande - men de finns fortfarande här och fortfarande är Atlantpakten relativt sett starkt utåt, nästan lika kraftfull som den brukade uppfattas vara för 10 år sedan. Men problemen kommer att komma inifrån och detta vet Ryssland om mycket väl, samtidigt som den globala sammansättningen av den militärstrategiska operativa förmågan, förändrats radikalt på grund av det teknologiska utvecklingsklimatet. Det är helt enkelt inte längre, eller då kanske snarare har aldrig varit, modernt med stora kostsamma militära enheter som inte kan skydda sig själva. Så, mycket förändras nu mycket och snabbt i förhållande till vad som tidigare har varit.

Även i det långa loppet kommer den slags hybris och inkompetens vi numera observerar hos amerikanska beslutsfattare att leda till den oundvikliga kollapsen av väldet, på kort till medellång sikt finns det dock inget riktigt smärtsamt pris att betala för ett misslyckande, men en fisk ruttnar från huvudet som bekant.

Bara ett exempel: tänk på amerikanska militära interventioner i Afghanistan och Irak. De är absoluta och totala misslyckanden, elände och katastrofer av oöverskådlig storlek. De kommer att gå till historien som bland de värsta utrikespolitiska misslyckandena någonsin. Och ändå, om du går runt i centrala New York eller San Fransisco skulle du aldrig tro att du besöker ett land som just förlorat två stora och långa krig. Men sedan finns det alltså nu också andra och dessutom alltfler platser i USA, vilka alltmer liknar den förödelse som efterlämnats den militära närvaron utomlands.

Så tillbaka till Syrien:

Genom att dra tillbaka sina styrkor skulle ryssarna kunna tänkas ge signalen till USA att de är fria att få sitt "lilla segerrika krig" mot Daesh och dra sig tillbaka med en till synes intakt heder i behåll. Men detta kan också vara en fälla. Om man beaktar att det har varit ett fullständigt misslyckande av den amerikanska militären i Afghanistan och Irak, kan man ju i rimlighetens namn undra varför de plötsligt skulle göra så mycket bättre ifrån sig i Syrien, inte minst då med tanke på att förutom Daesh, så kan militära förband också komma att hamna ansikte mot ansikte med iranier och Hizbollahsoldater. Till skillnad från de ryska Flygstyrkorna, kommer amerikanerna nämligen att vara tvingade till att sätta in egna marktrupper och dessa har en mycket större och mycket mer obehaglig tendens till att fastna i långa upprorsbekämpningsoperationer. Om jag var en amerikansk militärrådgivare skulle jag starkt varna mina befälhavare för en markoperation i Syrien, även om ryssarna är borta. Den politiska implikationen skulle dessutom bli oöverskådlig på hemmafronten.

Ändå, vad händer om amerikanerna lyckas? När allt kommer omkring, har Daesh tagit emot rätt mycket stryk, kanske de kan åtminstone skjutas ut ur Raqqa? Kanske. Men om det händer, då blir frågan om amerikanerna ändå kommer att försöka uppnå en faktisk delning av Syrien ( de jure de kan inte, eftersom säkerhetsrådets resolution specifikt påkallat en enhetsstat).

Partitionering Syrien har varit, och är fortfarande, det långsiktiga israeliska målet vilket gör att chanserna för att det neoconstyrda USA på något vis kommer att försöka att partitionera Syrien är enorma.

Och vad händer då om amerikanerna antingen misslyckas eller inte ens tar betet och istället håller sig borta från Syrien? Riskerar då inte Rysslands reträtt att lämna östra Syrien i Daesh händer? Skulle det inte vara bara en annan faktisk delning av landet? Kanske. Återigen, detta är en verklig risk. Och det är därför också sannolikt det egentliga syftet, frågan bli bara hur och där kommer YPG och PKK in i bilden. Varför? Jo för att Norra Syrien tillsammans med norra Irak och södra Turkiet sannolikt kommer att bilda ett Kurdistan. Det vet Ryssland om mycket väl och det finns redan i korten, men då måste Erdogan bort och så långt är nog USA och Anglozionisterna - Israel - med på tåget. När det kommer till Fetulah Gülen är det nog mycket mer tveksamt om den Turkiska befolkningen verkligen är villig att avsekulariseras till förmån för Sunnisekteritisk extremism och med avseende på situationen med Iran kontra Saudi, så är det nog mer den Shiitiska halvmånen som kommer att vaja över Mellanöstern med tiden.

Slutligen, i den delen, om turkarna och deras saudiska allierade inte invaderar Syrien, vilket nästan säkert skulle leda till en annan uppdelning av Syrien, eftersom det är tveksamt om den syriska regeringen skulle kunna ta sig an Daesh och Turkiet och saudierna samtidigt, så kommer Riayds kungahus få sin stenålder och Ankara få sitt Stalingrad. Så vad de fallande despoterna i Riyadh och Ankara har i sinnet blir mer eller mindre givet nu

Vi kan nog på goda grunder anta att risken för en delning av Syrien är mycket verklig. Men som sagt, vi kan påminna oss om att Ryssland inte har någon moralisk eller juridisk förpliktelse att på egen hand bevara den territoriella integriteten för Syrien. Rent juridiskt sett är detta en skyldighet för varje enskilt land på jorden (på grund av FN-stadgan och den senaste tidens resolution i säkerhetsrådet) och i moraliska termer, är det först och främst kravet på det syriska folket själva. Vi kan tycka att det skulle vara lovvärt för Ryssland att göra allt hon kan för att förhindra en uppdelning av Syrien, men det betyder inte att detta är en rysk förpliktelse.