Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. ” Genom mitt fel, genom mitt fel, genom mitt mycket stora fel.

Etiketter är den intellektuellt lata människans förlorade tänkande, ju mer nedsättande desto bättre för att känna sig själv överlägsen när det blåser snålt av självrättfärdig indignation eller av förtvivlan som offret i kommunikationen. Projiceringen är pinsamt uppenbar för den som ser, speciellt i tider som dessa

Särskilt när det gäller personliga relationer (och gör inga misstag med den saken, vårt kulturellt betingade ” hoppas ”och” tror ”är av extremt personlig karaktär grundad på kognitiv formatering) sällan är logik eller verklighet anledning till vad som ställs an vid rusningen ut mot räddningen från en eller annan etikett, noggrant genom känsloladdat uttryck förklädd till kunnigt faktum. Allt detta görs av oss själva för att visa vår orubbliga övertygelse om sanning, rättvisa och vårt ärliga sätt, med mindre verkar vi svaga och obeslutsamma till våra egocentrerade slavkolleger. Tro vad du vill, men du drar dig i det längsta, för att inte säga alltid, från att låta dem se din svettiga obeslutsamhet och din osäkerhet. En del gör det mer uppenbart än andra, så är det,

För många år sedan när jag först försökte tillämpa kritiskt tänkande på mig själv på ett konsekvent sätt, var det bästa jag kunde komma på att minimalt erkänna den mycket utbredda självförnekelse jag själv hade anställt inom mig, att avvisa tanken på att jag i vissa avseenden var medskyldig. Jag började känna igen att min förnekelse var kedjan som band mig till alla mina känslomässigt omöjliga situationer. Jag ville inte erkänna min egen delaktighet, den som gjorde att jag stod i vägen för mig själv och mina möjligheter att släppa mina föreställningar. Eftersom jag trodde mig själv om att vara offret för andra snarare än en möjliggörare till min egen förändring för att förhindra upprepning, klart jag inte var problemet. Därför skulle jag inte göra några ansträngningar att agera eftersom det skulle inte lösa någonting och bara skada mig själv i processen. Så var det alltså inte alls i verkligheten.

Även de människor som har förlorat all tro på möjligheten att korrigera den nuvarande situationen och bara helt enkelt väntar på den ” oundvikliga” kollapsen och återuppståndelsen - att få fortsätta leva utan att förändra sig själva, de har fortfarande någonstans kvar hoppet och tron på att när kollapsen är komplett och skräpet har rensats bort så kommer ett nytt system ta sin början och kommer att dyka upp - där just deras eget beteende kommer att vara tongivande och alla andra kommer att anpassa sig till just det beteendet. Skall man inte ens få har en sportbil?

Det är alltså indirekt, men det går tydligt att utläsa att de mest ansvariga för ”imperiets” nedgång kommer att rensas bort från systemet, vilket banar vägen för förståndet att återvända och en ny era att följa, en renässans om man så vill, en rensning av smuts, förfall och korruption som föryngrar sinnet och den politiska kroppen. Det är de och det är dom.

Sett ur detta perspektiv, hur kan någon påstå att detta inte är oförfalskat hopp och tro, speciellt när tusentals år av historia visar att detta inte kommer att vara fallet? Ändrar vi inte på oss själva så ändrar vi på ingenting alls. Självklart, om vår historia manipuleras och förändras för att medvetet hålla oss vilse i den historiska vildmarken, hur kan vi då lära oss av våra förfäders misstag om vi inte alltid ifrågasätter våra historiska beskrivningar? Men vid något tillfälle under vår mognadsprocess behöver vi verkligen ta personligt ansvar för vårt hopp och tro kring yttre betingelser och allt vad de bygger upp. Jag antar att detta förklarar varför så många förblir barnsliga i tanke och handling. Så bra som vi kan förstå oss själva, bara så bra kan vi förstå vår omvärld. Ja, hoppet sägs vara det som sist lämnar oss, men därför får vi inte heller hålla oss med orimligheter som föreställningar om vi inte vill bli galna.

Först när uppenbart falskt hopp och tro gjorts noggrant rotlöst och förstörs, och därefter ersätts med medveten medvetenhet om vårt personliga ansvar i att vara ärliga mot oss själva i alla våra angelägenheter, kommer dessa självdestruktiva cykler ha kommit till ett slut. Jag påstår inte att någon är ansvarig för allt som är fel med världen idag, inte heller är det hans eller hennes ansvar att fixa allt. Men jag föreslår att vi är ansvariga för att städa upp vårt eget hus som människor och individer och att vi nu måste ta detta ansvar på allvar.

När vi börjar denna process upptäcker vi snabbt att vi har burit runt tiotals kilo av onödig kognitiv och emotionell tyngd, en onödig börda som har fördunklat vår vision och förståelse från födseln och samtidigt lämnar oss kognitivt utvecklingsmässigt impotenta, känslomässigt omogna med försämrade utvecklingsmöjligheter. Som individer kan vi inte förändra världen idag i ett slag. Men vi kan förändra oss själva, och på så sätt planterar vi frön som kommer att förändra världen i morgon. Det hela både börjar och fortsätter inom oss själva.