En till på samma bild eller mer färgglad pilsnerfilmskomik. För artister som Paul Krugman, ger Riksbanken en varnande berättelse för centralbanker om att vara försiktiga med att begå så kallade "politiska misstag."

Redan 2010 började Nissebanken att höja styrräntan. Beslutet "stoppade" en minskning av arbetslösheten - märkligt nog trots den numera erkända avsaknaden av mekaniska samband" och kort därefter blev det uppenbart att "rockstjärnan i återhämtning hade vänt sig till Japan." Eller så säger Krugman.

Han fortsatte med att skylla på "felet" med "Sadomonetarism", som han uppsluppen beskriver som "en attityd, vanligt bland monetära tjänstemän och kommentatorer, som innebär en visceral motvilja mot låga räntor och lätta kreditpengar, även när arbetslösheten är hög och inflation är låg." Skuldmättnad och ackumulerad räntekostnad är obekanta faktorer i ekvationen, som bekant, fast då obekant.

Men om dessa "sadomonetarister" verkligen "är vanliga bland monetära tjänstemän," så är det en nyhet för oss eftersom överallt man ser, har DM centralbanker fallit huvudstupa ner i den keynesianska avgrunden när som NIRP sprider sig och QE fortsätter med oförminskad styrka i Europa, Japan, och ja, i Sverige, där Riksbanken gjort en U-sväng 2011 på sin väg att driva räntorna djupt ner i negativt territorium.

Frågan man kan be Krugman svara på är varför världen fortfarande är fast med en envis deflations impuls 8 år efter att Ben Bernanke uppbådat "modet" för att "skriva ut" - varför ökar inte den cirkulerande penningmängden i realekonomin så att priserna stiger - vilket är det uttalade målet. Centralbankerna har lättat, och lättade, och lättade och ändå är inflationen fortfarande under målet ( och det är att uttrycka det snyggt) global tillväxt och handel fastnar i denna svackas inte bara till synes fortsatta nedgång.

Det kan vara att konkurrensen på räntesänkningar och QE expansionen slutligen innebära att ingen kan dra nytta - eller åtminstone inte för länge, eller hur kan det vara. En runda av lättnad kompenserar helt enkelt en annan i en ändlös rad till någon slags galnings race mot botten eller, i slutändan, mot ett avskaffande av kontanter. Eller det kan helt enkelt vara så att detta inte är svaret när det gäller att öka den aggregerade efterfrågan och att allt detta bara är tramsigt larv och att bankerna nu är livrädda för vad som skall hända när människor upptäcker detta.

Men hursomhelst är det ganska klart nu att vad den globala centralbankchefskabalen gör helt enkelt inte fungerar, människor har bara inte riktigt förstått varför det är på så vis, men snart så förstår de att det ju faktiskt inte är någonting som har ändrats ur ett mekaniskt funktionsmässigt perspektiv och då blir det minsann festmissiv med farlig dramatik. Vad som alltså inte är klart - och detta är den skrämmande delen - är vad konsekvenserna av dessa åtgärder kommer i slutändan att bli.

På måndagen fick vi en titt under några minuter från det senaste av Riksbanken möten och vice riksbankschef Martin Floden är berörd.
" Riksbanken har börjat närma sig gränsen för hur mycket den kan skära i hastighet utan att försvaga inverkan eller problem uppstår ", varnade han. "Penningpolitiska verktyg blir allt svårare att använda", fortsatte han, och tillade att "det är troligt att räntesänkning inte kommer att få fullt genomslag på utlåningsräntor till hushåll och företag."

Moahahahahahahaha...

I samma anda, Danmarks centralbankschef, Lars Rohde säger att penningpolitiken har nått sin gräns . "Vi har nått en punkt där penningpolitiken inte längre har en stor total effekten, '' sade han på måndagen." [Det är] overstreched [och] det finns en gräns för vad mer man kan göra. "

Vi instämmer. Men vi förväntar oss inte de flesta centralbanker gör och faktiskt Riksbanken minuter tyder på att det kan finnas mer lättnader i korten. " Direktionen var eniga om att det är viktigt att ha en hög beredskap för att göra penningpolitiken ännu mer expansiv ," en absurd passage från mötet kontot säger.

Stefan Ingves gjorde ett erkännande av en sak som att vi har bultat på tabellen på ganska länge, nämligen att i den mån någon av dessa strategier faktiskt är effektiva för att rädda ekonomin, så ska centralbanker vara försiktiga med att hamna i en situation där världen skenar in i en recession och tjänstemännen får slut på konjunkturutjämnande ammunition. "Om ekonomin börjar sakta ner när styrräntan är noll eller till och med negativ, skulle det innebära en mycket svår situation för penningpolitiken längre fram ."

Ögonen, öronen och munnen - nu kunde det ju inte bli dummare eller mer uppenbart

Varför ja, ja det kunde det. Åtminstone vet vi att Riksbanken är "eniga om behovet av att vara beredda," att göra mer av det som inte fungerar och mer om vad som är att lämna styret alltmer inramad på privatbankerna. Einsteinskt vansinne på allra högsta nivå, med tillstånd av globala centralbanker .