Alla försök från - [de] av privatbankerna kontrollerade - centralbanker för att öka inflationen som vi har sett hittills har helt och hållet bortsett från verkligheten, och verkat på det felaktiga antagandet att om bara priser för finansiella tillgångar och fastigheter kan höjas ännu högre - artificiellt, så kan deflation i realekonomin avvärjas.

Saken är den att deflation börjar inte överst i den finansiella delen på den ekonomiska näringsstegen, den börjar vid botten i den realvärdeförädlande produktiva ekonomin, den som bär upp den finansiella belastningen likviditetsförsörjningsmässigt - vi läser ackumulerad räntekostnad. Det är inte banker eller bankirerna eller välbärgade som är finansiellt utmattade av räntebelastad skuldsättningen och slutar att spendera, det är folk på gatan.

Detta folk på gatan är ansvariga för den större massan av utgifterna i en ekonomi, och därför även hastigheten med vilken pengar rör sig i ett samhälle. När alltmer av pengarna går till att likviditetsförsörja lånebelastning så sjunker aktiviteten i den reala ekonomin. Och om hastigheten på pengar faller under en kritisk punkt, vilken punkt är då detta kantänka och vad den då brukar kallas av oss ur ett annat perspektiv, ja det är samma punkt... och ingen ökning på den andra sidan av tillgångsprisinflation / deflationsekvationen i hela världen - den där med pengar i realekonomin / kreditutbud, kan längre kompensera för skillnaden. Alltså den punkt där varje ny enhet betalningsmedel för med sig en större finansiell belastning än vad den för med sig produktiv nytta. Kom igen nu.

Det finns alltså ovillkorligen en punkt där alla kungens hästar och alla kungens centralbanker inte kan sätta Humle och Dumle tillsammans igen i Kapten Bäckdahls skafferi.Tänka sig, vem kunde ha gissat på det...

Människorna på gatan är alltså inte bara alltmer utmattade i den meningen att de inte längre har några pengar till att betala för sina lånekostnader, de har faktisk mindre än några pengar, eftersom de är djupt satta i skuld. En allt större och för evigt växande del av vad de fortfarande har, och vad de gör på sina allt lägre betalande jobb, går åt till att försörja deras skuldbetalningar. Ja, det är det där jättesugande ljudet.

QE och andra planer som det inte ta itu med detta även i det allra minsta hänseende, är därför också nödvändigtvis totalt fel innan de ens börjar.

Centralbanks stimulanser är i allt uteslutande någonting som avser de övre stegpinnarna på den ekonomiska näringsstegen i detta system, och därför missar de sitt mål helt och hållet - de adresserar inte fundamenta som utgör problemet - att själva botten på stegen mot marken har ruttnat sönder. Eller kanske ska vi därför säga "påstådda" mål, eftersom det krävs ett ganska stort språng, nästan av religiösa proportioner, i tro, för att anta att alla världens centralbanker inte förstår sitt eget område så väl att allt de alla kan komma med, är helt fel. Tänk på det, det är inte en slump, särskilt inte när deras opinionsbildningsinsatser de facto koordineras av BIS från FED.

Men med tanke på att de alla studerade och formaterades av samma felaktiga läroböcker, vill vi av artighetsskäl inte heller helt utesluta möjligheten av obegränsad dumhet. Så vi nöjer oss med lite torra spydigheter som antydan i saken.

I stället för effektiva demokratiskt grundade rättsmedel, har vi då naturligtvis istället haft fånig finans - penning - politik som uttrycks styras av Riksbanken, trots att Merwyn King uttryckligen framfört att det saknas mekaniska kopplingar mellan de uppgivna styrverktygen och realekonomin, som då alltså istället utger sig för att kunna lösa krisen genom att blåsa upp finansiella tillgångspriser när det faktiskt är just uppblåsta finansiella tillgångspriser som är ett av symptomen på bubblan som orsakar krisen. Vi tar oss numera för både ögonen och öronen i stället för pannan.

För vi har nu sedan länge sett centralbanker pumpar upp privata bankreserver i den uppgivna tron att detta kommer att uppmuntra mer utlåning från bankerna när (a) det redan finns för mycket banklån och (b) bankerna inte fysiskt kan låna ut reserver.

Vad som också förmodligen inte bara kan spela en roll i detta, är att människorna på de övre stegpinnarna på den ekonomiska näringsstegen med viss given naturlagsmässighet tenderar att vara emotionellt blinda för allt utanför sina egna kretsar, ät bakelserreaktionen, eftersom de 1) har sina händer på en nations plånböcker och 2) de ser sig själva som det viktigaste segmentet av ett visst samhälle, så de väljer att försöka lösa problemet i sina egna kretsar - och de tror, verkligen tror, att detta är möjligt.