Världen som vi kände den har skjutits upp på obestämd tid, så länge som vi handlar obeslutsamt med utmaningarna, utan istället väljer risken för stagnation eller kollaps. Men verkligheten kan inte skjutas upp för evigt. Sparka burken längs en väg förskjuter endast ansvaret för att hantera det på andra, särskilt kommande generationer.

En långsam, kontrollerad korrigering av det finansiella, ekonomiska, resursfördelning och miljööverdrifterna nu skulle vara allvarligt men hanterbart. Om ändringarna inte görs, då tvingas korrigeringen till att bli dramatisk och våldsam, med okända konsekvenser.

Politikerna förvränger sina modeller och tortyruppgifter alltmer, för att inte människor skall tro att "många av de saker de kan räkna ut själva" är för svåra att räkna ut [medan] många av dessa saker de kan räkna ut verkligen räknas". Möjligheten för ett historiskt skifte växer och går från tänkandet om att inte informera till någonting nytt.

Det är inte av intresse för banker och finansiella rådgivare att berätta för sina kunder om de verkliga utsikterna. Dåliga nyheter är dåligt för affärerna. Medierna och kommentariatet, betonar för det mesta det positiva. Fakta, hävdar de, är alltför deprimerande. Prioriteringen är att bibehålla utseendet av normalitet, bygga förtroende.

Vanliga människor vägrar att erkänna att de kanske inte kan få allt. Men det finns allt en visceral oro avseende den nuvarande situationens förgänglighet och en rädsla för framtiden. Alla känner att den slutliga kostnaden för de oundvikliga justeringarna kommer att vara stor. Det är inte bara hotet om ekonomiska svårigheter; Det är rädslan för förlust av värdighet och stolthet. Det är en genomgripande känsla av maktlöshet.