Vi är inte här för att underhålla någon annans galenskap. Vi är inte här för att uppfylla önskemål från eller av några planetära parasiter. Vi är här för för att utvecklas som människor till livet, resan och sanning som beskrivning av verkligheten. För att bli mer medvetet medvetna. Detta är vårt hem - oss själva. Ge inte upp utan att göra din del i denna medvetet medvetna verklighet, denna mentala och fysiska kamp för frihet. Ge inte upp dig själv.

Denna alltmer bizarra och löjliga värld är nu så totalt i otakt med något verkligt, genuint och naturligt att det blivit ett slags ledande diagram för att ens kunna existera i sig själv - vardagen. Manifestet över den mänskliga dumheten. Titta inte på spektaklet eller dess trossystem för räddning eller någon form av hjälp, och ägna det inte ens särskilt mycket uppmärksamhet. Bara vet att det är där och förstå det så att du kan komma runt det. Gå till dig själv för att förstå och utveckla dig.

Ära livet. Att vara en underordnad slav är att vanära det och dig själv. Det är dags att stiga upp och bara vara. Bli alltmer medvetet medveten.

Kanske den mest genomgripande aspekten av detta är den typ av människor som väljer - vilja - att sova, eller medvetet ignorerar verkligheten som sanning oavsett orsak. Jag ser det som ett förakt för livet. Verkliga livet. Sant äkta liv. Frihet i sin enklaste och grundform. Att älska dem omkring dig, att leva i harmoni och förståelse och delaktighet med sig själv, att därigenom hitta våra egna sätt att interagera och upprätthålla våra grundläggande livsfunktioner utan extern styrning och förtryckande kontrollmekanismer.

Jag medger att det är en större avvikelse från den nu så kallade normen. Men det är frågan. Som sätter normen? Varför är vi i denna röra som vi nu är i? Något är ju uppenbarligen fundamentalt fel. Eller är kanske allt jättebra, kanske är det så som vi får höra att allt blir bättre snart om vi bara härdar ut att det blir lite sämre först? Är det verkligen dags att tro på det nu? Igen...

Ett verkligt uppsving av sanning beskrivet av verkligheten och uppvaknande kräver en omvändelse, en komplett vridning runt sin egen axel för att helt se sig själv. Revolution har i många öron en dålig klang, men det kommer nära grundtonen, men som uttrycket "Gud" är fyllt med fel slutsatser - trots att det är allt. Det måste finnas ett helt varv runt, i själva verket transcendens, från all skit som vi har fått överlämnat till oss av denna parasitkraft som försöker utnyttja, kanalisera och dränera vår energi sedan alldeles för länge.

Det är ett alternativ. Det är alltid ett alternativ, ett val vi alltid har. Vi kan överlämna oss själva till främst yttre påverkan eller så kan vi drivas av verkligheten som beskrivande sanning som vi vet är rätt i våra hjärtan. Vi kan hedra liv, kreativitet, kärlek, samarbete och enighet eller så kan vi låta blivande regulatorer fatta våra beslut och ställa våra handlingsalternativ framför oss.

Vem har inte sett detta enfaldigt banala som kallas "normal," den mänskliga existensen och blivit förvirrad? Vi har sett det i oss själva och dem vi observerar på promenader i repetitiv monotoni i livet. Att socialt och ekonomiskt upprätthålla en existens på den här planeten är så helt krystat, medvetet destruktivt och monotont att man faktiskt - verkligen undrar varför fler människor inte vaknar upp och gör uppror mot detta vansinne. De är ju inte ens glada, knappast ens någonsin.

Det är patetiskt när det kommer ända ner till detta.

Vi ser det, vi har alla upplevt det. Det är subtilt, men ändå helt självklart. Förbannelsen av de parasitära regissörerna är att det verkar, och i själva verket har blivit tydligt nödvändigt för vårt upplevda behov av efterlevnad av iscensatta kanaler och parametrar. Knapphet, penningsystemet, hierarki och allt annat som konstruktionen är, något som mänskligheten villigt har köpt in, liksom vad våld en gång köpte. Det är bara det att det så småningom blir nästan otroligt att så många kan falla för ett sådant innehållande - fångande - förtryck utan att ifrågasätta hela konstruktionen runt dem.

Det är som att tvingas av någon översittare att kastas ner i en grop och få berättat för sig att nu är det nödvändigt för dig att du gräver dig ut neråt - för evigt. Som Sisyfos att behöva rulla stenen uppför berget om och om igen.

Ekonomiska manipulationer, iscensatta geopolitiska intriger och ökade sociala begränsningar intygar detta, medan skräckpropagandisternas "sirener" ljuder för spridning av rädsla och minskning av mänsklighetens förnuft.

Det är dags att vakna, komma ur tankebojornas förlamande grepp och göra sig själv alltmer hel.