Den avgörande segern för den syriska regeringen igår som bryter det utländska stödet för rebellerna i Aleppo och Idleb från de levererande källorna i Turkiet och berövar dem deras bränsleförsörjning och även med stor sannolikhet försörjningslinjerna för vidare övrigt nödvändigt taktiskt och strategiskt underhåll. Det är varje militärbefälhavares mardröm.

Som en reaktion på segern kommer anhängare av rebeller och terrorister i Syrien sannolikt att öka sina ansträngningar. Förhandlingarna i Genève misslyckades genom den syriska segern och saudierna hade redan lovat att ett sådant misslyckande skulle leda till ett ökat stöd för rebellerna - a.k.a mer Sunnisekteristisk extremism. Det saudiska försvarsdepartementet förklarade i dag att saudiska markstyrkor kunde komma att delta i åtgärder i Syrien - en artig omskrivning för att beslutet redan är fattat. Men det är dock ytterligt tveksamt om saudierna har en verklig förmåga att genomföra detta.

Men saudierna och andra kommer nu åter duscha rebellerna och Jihadisterna i Syrien med pengar och nya vapen. En turkisk invasion kan mycket väl sätta fart på en sådan åtgärd. Men det finns i detta även några uppenbara aber i saken.

En sådan invasion skulle - måste - av opinionsbildningsmässiga trovärdighetsskäl, inte minst på Turkisk hemmaplan - komma på den syriska och turkiska gränsen mellan Azaz och Jarabulus, som är närvarande under Islamisk statskontroll. De syriska YPG kurder planerar givetvis att ta detta område med rysk hjälp och för att täta gränsen. Turkiet vill naturligtvis inte att det ska ske. Dess väl fungerande kommunikationslinjer med den islamiska staten måste hållas öppna.

Så är en turkisk invasion av Syrien i förberedelse? Vår gissning är absolut ja.

Men kommer det verkligen att hända? Vår gissning är nej, det är rimligtvis mest teater.

Varför?

Nato håller fast Turkiet från att påbörja ett så uppenbart missriktat äventyr, detta eftersom konsekvenserna i sig själva riskerar att rasera hela Atlantpaktens politiska trovärdighet. Det kan innebära krig med Ryssland och inget europeiskt Natoland vill att det ska ske. Utan stöd av Nato så backar den turkiska militären undan och blir osannolik till att följa beslutet om en sådan åtgärd. Då får Sultanen ett jätteproblem och PKK kommer i så fall närmast att flina hela vägen till Ankara.

Ryssland har inte precis missat uppenbarelsen av de turkiska förberedelserna och ökar förberedelserna för avvärjande mot en sådan åtgärd. Det innebär också att Ryssland skulle reagera hårt mot en turkisk invasion och säkert är att Ryssland nu har visat att det har möjlighet att göra det på ett fullkomligt avgörande sätt.

Men även när Turkiet är osannolikt till att skicka sin armé kan man använda en proxykraft för att etablera kontroll över mer syriskt territorium. Därav exempelvis ISIS expansion i landets östra delar

Den Anglozionistiska lobbyn i Washington DC i form av Washington Institute råder Turkiet att invadera Syrien genom ombud - proxys - för att hålla kurderna borta från gränszonen.

Det mest effektiva sättet att övervaka Azaz - Jarabulus gränsområdet skulle givetvis vara att se till att den syriska sidan fylls av krafter vänliga till Turkiet - men sådana syns som bekant alltmer sällan till numera på jorden, eller då åtminstone en part som kan tas för en motsats till IS. En möjlig sådan grupp skulle vara de syriska fallskärmshopparenedskjutande turkmenerna, som är etniskt relaterade till Turkiet och som utbildas av Turkiet som en stridande militär styrka i nordvästra Syrien.

Det turkiska väpnade styrkorna har modernt artilleri med en effektiv räckvidd på 25 till 35 kilometer, UAV, och andra sätt att skydda sina proxys som kommer för att administrera ett prospektiv av en säker zon - ta terräng.

Dessa "turkmener" hade ockuperat norra Latakia där de bara sparkades av från den syriska armén och dess supportrar. De består av turkiska "Grey Wolf" fascister , turkiska Sunniislamister, tjetjenska och Uiguriska islamistiska legosoldater. Dessa styrs av den turkiska underrättelsetjänsten MIT.

Hela planen har dock mer än en opinionsbildningsmässig logisk brist. Om, eftersom Washington Institute lobbyisterna hävdar så, det är önskvärt att Turkiet övervakar eller tätar gränsen från den Islamiska Statens infiltration, varför kan då inte detta göras direkt på den turkiska sidan av gränsen? Varför skulle detta på något vis nödvändiggöra en olaglig invasion genom ombud - proxys i Syrien? Vi finner liksom inget som helst rimligt svar på den sista frågan.

Lobbyisterna hoppar naturligtvis också över den mer påtagliga frågan om tänkbara motåtgärder. Om turkiskt artilleri skjuter in i Syrien och sedan Syrien och dess supportrar då blir juridiskt motiverade att skjuta tillbaka med de medel som behövs. Skulle några ryska kryssningsrobotar lätt ta hand om de turkiska artilleribataljonerna. Vad skulle då följa? Varken Frankrike eller Tyskland kommer befolkningsmässigt att vara beredda att offra ett enda hårstrå för den Sunnientusiastiske Sultanens skull.

Varken turkarna, saudierna, USA eller Israel har gett upp sitt "regimskiftes" krig mot Syrien. Men deras ombud har tagit stora förluster och inte bara riskerar att förlora kampen. Samtidigt som vi därför kan förvänta oss några nya alltmer enfaldiga försök till upptrappning, räknar vi nog alltmer med att dessa kommer att vara bara för att rädda - ansiktetdrag. Det kommer dock att ta ytterligare kortare tid tills verkligheten kommer att sjunka in tillräckligt och fram till dess att någon annan fråga kan hittas för att avleda uppmärksamheten från deras oundvikliga reträtt. Men de bara måste ändå ge upp inom kort.