Nåväl, den där bekanta känslan av obehag OCH nu växande missnöje som skuggade oss när vi var unga, är nu en alltmer intensiv och mycket påtaglig smärta i vårt hjärta. Och vi ser nu ut i världen och vi frågar oss hur kunde allt detta ha hänt? Vi gjorde ju allt som ”de” berättade för oss att vi skulle göra, vi gjorde allt ”rätt”! Och det står nu klart för oss att livet var en till chans att förändra världen, men vi visste tydligen inte hur, så vi lämnade detta upp till våra välgörare, ja för det var ju så de sade, att de själva alltså främst var till vårt bästa.

Så vi röstade på dem, fast vi egentligen redan för länge sedan misstänkte att det var pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken och därav så borde vi ju också rimligtvis ha begripit att dessa politiska marionetter inte är alls var vad de själva utgav sig för att vara.

Våra ”ledare”, våra avskyvärda arroganta och egoistiska dårar till "ledare", som låtsas att vi väljer dem, eftersom vi inte ser dem för vad de i verkligheten är för någonting. Trots att vi helt uppenbart kan se charmlösheten inkarnerad, de utgör det naturliga ledarskapets närmast fullkomliga antites.

Men vi väljer dem ändå, eftersom vi känner att vi har inget annat val. Vi vet vad och hur vi vill att världen ska vara. Vi vet hur vi vill att den ska se ut och kännas som. Och vi vet alltmer att det inte är den världen som vi lever i dag. ”Jag vet att jag skulle vilja förändra världen, men jag vet inte hur, så jag lämnar över det ansvaret till andra”. Främst genom att inte vilja förändra mig själv.

Och så fortsätter vi att gå framåt på den inslagna vägen med varje ytterligare steg lite mer oroligt, som om något illavarslande lurar precis runt nästa hörn. Vi känner det så starkt att vi snart kan känna lukten av det, vår egen rädsla. Vi får med uppsåt från de styrande, inte precis några större möjligheter till insikten om att själva livet är både resan och målet, alltså att vi måste börja i den ände där vi börjar att förstå oss själva bättre, för då skulle hela matrisen av det förtroendebaserade systemet raseras och illusionerna gå förlorade.

Jag är väl i ärlighetens namn inte heller särskilt övertygad om att utvecklingsnivån på den emotionella självförståelsen inom de etablerade politiska legionerna, i ljuset av verkligheten med tiden kommer att kunna ses som någonting av godo, men det ligger ju liksom i sakens egen natur med avseende på att vi faktiskt befinner oss där vi är, utifrån var vi har varit. Intelligenta gangsters styr belästa busar för att kontrollera nyttiga idioter i den kollektiva materialismens förtrollande värld. Så är det bara.

Men så vi fortsätter och vi går, går samtidigt som vi med allt mindre framgång försöker inbilla oss att de känslor som vi söker finns framåt längs den väg som vi nu vandrar, faktiskt till och efter vad vi tror utgör vår bästa förmåga för att nå våra känslomässiga målsättningar. Vi accepterar vad som vi uppfattar som det goda med det onda och erkänner för oss själva att allt måste vara en avvägning – en slags kompromiss med våra egna känslor, de där obehagliga och goda som vi helst inte ifrågasätter.

Vi tror att om vi skaffar oss en utbildning för att upprätthålla detta system så kommer allt gå oss väl och vi kommer genom systemets försorg att bli lyckliga, samhället kommer att ordna allt detta med våra känslor, vi får en bättre chans till att bli lyckliga i livet. Om vi bara stöder detta system tillräckligt mycket.

Därför lånar vi våra första 10 års postgymnasiala löner för att få en fördel gentemot nästa människa, som gör precis samma sak. Herregud, systemet har ju lovat att vi skall bli lyckliga! Om vi bara gör lite mer uppoffringar och lider lite mer för systemets upprätthållande, så kommer vi som individer att finna vår personliga lycka i en kista vid regnbågens fot kringdansad av enhörningar – alltså om vi bara gör vårt allra bästa för att berika bankerna.

När vi kommer ut ur skolan, så vet vi att då är det verkligen dags att ta i lite mer och att bli allvarliga och seriösa, då gäller det verkligen att sätta fart. Vi sätter våra känslomässiga liv alltmer på ”pause” för att kunna fokusera hårdare på den materiella framtiden, uppfyllda av tanken på att en dag i framtiden så kommer vi att få sitta på verandan tillsammans med en person som vi älskar, den person som vi kamperar ihop med under alla dessa år och vi kommer då att njuta av vår livsverk. Då skall känslorna komma. Trots att vi allt mindre förstår oss på oss själva och våra egna känslor.

Så vi ingår för den skull också vad som i grunden är socioekonomiska avtal inom ramen för detta system, med någon som vi betraktar som en rimligt framkomlig väg till vår egen framtida lycka inom ramen för det rådande samhällssystemet, vi kan väl säga att antalet förhållanden som egentligen bygger på parternas vilja till moralfilosofisk utveckling - emotionell självförståelse, istället för kollektivistisk materialism, förmodligen inte är precis överväldigande i dagens samhälle. Utsikterna till psykosocial välfärd förefaller lustigt nog gå precis samma kursutveckling som samhället i övrigt till mötes, söderut.

Kanske den enda verkligheten därför är den att världen är inte vad vi hade hoppats på att den skulle vara och vi vet inte i tillräcklig utsträckning hur man gör det hela rätt, eftersom vi inte heller i en tillräcklig omfattning förstår att vi alltid främst måste öka vår egen förståelse för och av oss själva för att kunna komma vidare och bättre kunna förstå vår egen omgivning. Jag vill gärna säga att om vi bara står bara upp och gör det rätta, agerar från våra känslor med ökande emotionell självförståelse som intellektuell målsättning och därmed har goda intentioner om att det skulle kunna förändra världen. Så är det ju så det måste bli.

Men helt ärligt, det finns samtidigt också en hel del mycket dåligt moralfilosofiskt kognitivt formaterade människor, som vill helt andra saker med tillvaron och som ekonomiskt har konstruerat stora delar av denna värld som vi existerar i idag. Det är ett ”dem” och det är ett ”oss andra”, de vill göra indelningar för att kunna göra skillnad på hur människor skall behandlas, men de skulle aldrig säga det så. Visst om deras avsikt är att vi inte ska samexistera vid sidan dem och de är säkra på att vinna så kommer de att uttrycka det mycket mer öppet, men inte förr. För djävulens bästa trick förblir att övertyga oss om sin egen icke existens – i oss själva.