En av de stora ironierna med den Anglozionistiska Obama-administrationens utrikespolitiska historik är i vilken utsträckning som Washington startade 2009 med motivet att normalisera de frostiga förbindelserna med Ryssland och nu började 2015 med den värsta USA-Ryssland dynamiken sedan det kalla kriget.

För att vara säker, det var möjligen inte allt som var Washingtons fel - men det mesta var det.

Naturligtvis, det internationella samfundet borde förmodligen ha dämpat entusiasmen tidigt, med tanke på att hela ansträngningen fick en ganska olycksbådande start när dåvarande utrikesminister Hitlary Clinton presenterade Sergej Lavrov för en stor röd knapp som var tänkt att säga "reset" (en förespegling av "återställning" av relationerna mellan Washington och Moskva), men som i själva verket sade "överdebiterat" på ryska.

Sex år framåt i tiden igen, ett bifogat Krim, en rad ekonomiska sanktioner och ett ukrainskt inbördeskrig senare, och vi är tillbaka till Sovjettidens politik från Rucklet på Kullen. Med den skillnaden att bluffen för att ett monetärmekaniskt system ska berika en liten och krympande skock människor, som gömmer sig bakom en religiös kuliss för att undvika angrepp på sitt dåliga beteende, den är avslöjad.

En del av Washingtons PR och utrikespolitiska strategi under de senaste tre eller så åren, har varit att vidmakthålla tanken på att Vladimir Putin är "isolerad" på världsscenen. Vad de i en eller annan form av nyttoidioterna i Svenska medier säger har inte undgått någon. Detta, tillsammans med blyga och subtila påminnelser i media och på vita duken som Amerika behöver för att bevara en hälsosam bit av Ryssofobierna, och om något är att vara säker, så har det fungerat inom landet, men inte alls internationellt. Ja, utom då förstås på den allra mest imbecilla platsen på jorden, Sverige.

Ryssland har stärkt banden med Kina, man sparkade igång BRICS banken, cementerade en allians med Iran (en annan typ av "isolerat" tillstånd), och arbetade för att de-dollarizera allt från oljemarknaderna till gränsöverskridande finansiella transaktioner.

Moskvas dramatiska inträde i den syriska konflikten och Rysslands sunda förnuft strategi för att få slut på den flera år långa affären, har resonerat med artister som Frankrike och alla andra som förstår att sättet att bekämpa terrorismen är att döda terrorister, inte beväpna dem - som Sverige.

I själva verket har Kremls framgångsrika försök att väcka världen upp till det faktum att det AnglozionistiskaWashington, vasallstaterna och dess regionala allierade faktiskt förvärrar kriget i Syrien genom att beväpna rebellgrupper med tvivelaktiga motiv, gått en lång väg till att tvinga det internationella samfundet att tänka om ifråga om vem som är en "bra "supermakt, egentligen.

Nu, i vad som kan vara det bästa beviset hittills på att "Putin är isolerad" temat är officiellt dött, är ingen mindre än USA: s allierade Japan redo att "ta in Putin från kylan."

"Japans premiärminister Shinzo Abe trycker på för att president Vladimir Putin ska föras in från kylan, och säger att rysk hjälp är avgörande för att ta itu med flera kriser i Mellanöstern," skriver FT, och tillade att "Mr Abe sade att han är villig att åka till Moskva som årets ordförande för G7 - avancerade ekonomier, eller att bjuda in den ryske presidenten till Tokyo " Ja vi tar oss nästan lite för pannan här, absolut det gör vi, men vi får då samtidigt betänka vilken situation som vi i Sverige nu befinner oss med vår Anglozionistinfiltrerade statsapparat, så den mödan - handen i pannan alltså - kan vi med viss fördel lämna sparad. Den behövs uppenbarligen på annat, väldigt nära håll och väldigt snart.

Detta är den typ av prat som kommer att få dig svartlistad i Washington och vi undrar därför hur länge det dröjer innan Abe får ett gratis samtal från Obama som kan påminna om ett Tokyo i graven "hot" kanske i form av bästa möjliga Godzillatektoniska störningar eftersom Putin innebär vägen till global fred och säkerhet.

Eller kanske Vita huset - handen - kommer att ta ett steg tillbaka och fundera över om decennier av slumpartade utrikespolitiska misstag i kombination med en missriktad (och mycket stötande) känsla av Anglozionistisk exceptionalism nu har lämnat Amerika kvar som "isolerad" supermakt