Som så många av de som kom före oss gjorde, för att skapa det förlovade landet – folkhemmet, så har vi arbetat hårt för att troget följa i deras fotspår – släkten följa släktens gång – vi upprepar beteenden till givna förutsättningar, noga med att följa alla regler - att vara till lags, för Herregud är väl den som stiftar lagarna - och vi kämpar på i alla motgångar.

För nu när vi är så nära, när vår utlovade belöning finns inom synhåll - fast vi kan visserligen inte se den i några reala termer, men de har sagt till oss att den verkligen finns där, så vi vill desperat tro på att med bara några fler rotationer av vår väl slitna inarbetade rutin, bara med något lite mer hårt arbete, så är det allt som behövs för att nå vårt mål - vår lycka. Så nära, så mycket mycket nära. Bara lite till…bakom nästa krök på vägen.

Vi kan ganska lätt föreställa sig allt det arbete som krävdes för att komma hit, till den plats då vi tror att vi är nästan framme, samtidigt kan vi aldrig tydligt visualisera exakt vad ” här ” och nu egentligen är för någonting, och det är just därför som vi aldrig får sluta att försöka att skapa oss en klar bild av just precis detta. Att vara närvarande i nuet medvetet orienterad i sig själv om det rådande känslomässiga tillståndet och vad för någonting som detta tillstånd egentligen grundar sig på, i förhållande till livets väg - tiden.

Livets väg, vi måste försöka förstå hela bilden, allt ifrån oss själva till vår omvärld. De löften från befälhavaren, som används som valuta för att tvinga till och belöna vår villiga medverkan i kulissen, det som inte längre kan uppfyllas men som får oss att ändå gå vidare trots att vi ser det vansinniga idet, naturligtvis eftersom det ekonomiska systemet är den ultimata transportören av dessa löften är på väg att sjunka ner under vågorna i de mörka djupen av de tomma själarnas Khazad Dum.

Vi glömmer att adressera problemet till vårt slaveri i vår strävan efter den egna materiella vinning, den som egentligen skapar vår fångenskap. Det ovedersägliga faktum att de tusen gånger tidigare som vi skuttade runt i båten innan nu, utan att båten sjönk, hjälper till att övertyga oss om att nästa gång, och förmodligen (?) tiden efter den, så kommer inte mycket att bli annorlunda. ”Allt” har ju ändå gått så bra hittills. Tänk bara på att det är detta system som har skapat den ”fantastiska” situation som vi nu befinner oss i, tänk inte på att allt som faktiskt kunde ha varit närmast omåttligt mycket bättre, ur i princip alla upptänkliga perspektiv som människan kan prestera.

Detta är en kolossal kognitiv partiskhet av första ordningen, förvriden mot passivitet och status quo som talar högt om Stockholms Syndromet, själva produkten av slavmentalitet som plågar oss alla till viss del i ett eller annat formateringsperspektiv.

Visserligen inte längre öppet en slaveri i ett stenbrott eller i skogen, arbetande dag efter dag i den varma solen eller ute i den svinkalla vintern, men ändå ett slaveri som efter decennier av hårt arbete och underdånig lojalitet, nu är mer av en bekväm serveringspersonal, servitör eller möjligen den personliga människan som tjänare till befälhavaren, som egentligen bara är en uppmönstrad servitör - en anhängare eller någon av dennes anhöriga.

Med den här kampanjen kom materiella förmåner och privilegier tillsammans med löftet om ännu mer välfärd om vi bara har hållit vår näsa tillräckligt ren och fortsatt vårt hårda arbete. Alltså inte har invänt mot systemet, då kommer systemet att belöna oss med goda känslor. Men naturligtvis bara precis så mycket känsloskapande materiella förmåner att det skulle förhindra vår eftertanke, eftersom annars blir det någonting som leder oss till social revolt. För mycket eller för lite skämmer båda allt även ur detta lite mer sinistra perspektiv.

Men fördelningsutvecklingen ser inte alls ut i verkligheten som löftet beskriver eller fäster ut.Trots allt så är det ju inte ens meningen. Så det är alltid och har alltid varit bara så mycket att det räcker för att inte revolt skall ställas an, ibland har det blivit för lite. Men aldrig har tillräckligt många begripit tillräckligt mycket för att hindra att de har blivit lurade av alltför få. Girighet är människors egen fälla och djupa mörker till detta.

I grund och botten, vi faller ner i de tidigare tankemässiga investeringarnas känslomässiga fälla, där vi till givna förutsättningar upprepar vi våra beteenden, vi bryter inte mönstret i vårt beteende eftersom vi tror att all den tid, kraft och energi som har fungerat och tjänat oss som insats i det förflutna, även bör vara kraftigt värderad vid bedömningen av insatserna i framtiden.

Detta gäller oavsett om vi undersöker vår drömbaserade investeringsportfölj bestående av elektronisk digitalkonfetti eller verkliga vårt liv när vi sitter på ett sjunkande skepp instängda i knädjupt kallt havsvatten. Oavsett vilket så övertygar vi oss själva om att ifall det blir riktigt riktigt illa, så kan vi ändå komma ut med hjälp av tidigare inlärda beteenden, vi behöver inte byta beteende eftersom det har tjänat oss så väl hittills, vi behöver inte tänka nytt, det duger med gamla tankar. Men ut till var exakt? Om du har glömt att du nu är på en båt eller i ett samhälle med nästan (99 %) av alla andra människor? Vi tänker inte gärna på att det trots allt är just vårt eget beteende och vårt gamla sätt att tänka som har fört oss till den plats där vi just nu befinner oss.

Det är dags att vi ser genom röken och speglarna inom oss själva och minns vilka vi verkligen är, för det bor ett mörker i oss. Mörkret, det kan vara både det goda och det onda eftersom det behövs för att driva oss framåt i vår strävan efter att bli bättre som människor, så det måste alltid hållas under uppsikt för att veta i vilken utvecklingsriktning som det rör sig, så att vi inte drunknar i det.

God morgon