Förmår vi inte ens att försöka förstå våra egna känslors ursprung, skaffa oss bättre moralfilosofisk bildningsnivå och utveckling, självförståelse, så förtjänar vi uppenbarligen inte heller någon frihet. Då förtjänar vi bara våra egna mentala bojor.

Ett perfekt exempel på en grundligt dysfunktionell social återkoppling, oavsett vad det nu alltså egentligen är i verkligheten, är det vi känner till som det slutna samhälle som utgör dagens Nordkorea. Även om vi inte vet exakt - eller överhuvudtaget - vad som händer i det landet, tycker vi att vi förstår att många, om inte alla dess invånare inte får mycket i informationsväg för att göra en relevant ”lägeskontroll” i förhållande till sin omvärld för att kontrastera mot vad de får höra av deras ledarskap. Deras världsbilds tänkesätt, deras kognitiva landskap, blir möjligen fruktansvärt snedvridet genom styrning av externa krafter. Det kan vi alla acceptera i västvärlden är den gällande ordningen, vi kan peka finger. Men vad vet vi och varför? Vem förmedlar vilken information med vilket syfte?

Detta medan våra egon kanske inte alls gillar att höra det här, så är vi faktiskt här i väst under precis liknande styrning och kontroll, även om de tekniker som används här är mycket mer subtila och märkligt nog oerhört mycket mer effektiva, så är de alltså inte alls lika uppenbara. Men inget folk är så förslavat som det folk vilket på oriktiga grunder tror sig äga sin frihet, så frågan är egentligen vilket som är värst, eller minst uppenbart?

Det mediala opinionsbildande vansinnet eskalerar för var dag som passerar. Vi stönar och stönar om igen om det uppenbara vansinnet i vår allt mer psykotiska värld, om det ekonomiska, politiska och företagens korruption, den uppenbara girigheten och oändliga lögnerna och manipulationen, allt medan vi förblir vilande bekvämt blinda för vår egen inre källa. Det är trots allt vi själva som inte har gjort tillräckligt ännu för att kunna bryta all denna galenskap som utvecklas. Tvätta, skölj och upprepa efter behov generation efter generation efter generation. Det behöver helt enkelt inte vara så här. Men sedan kanske detta också innebär att vi måste acceptera att källan till våra plågoris inifrån oss själva, vilket innebär inte bara att vi är problemet själva, utan att vi också själva är lösningen. Då finns det ingen kvar att skylla på.

Denna interna dysfunktion, vår inre kognitivt formaterade emotionella sinnessjukdom, förvärrar och vidmakthåller den yttre manipulationen genom våra kollektiva åtgärder i en ändlös positiv återkoppling – feedback – loop av eskalerande kollektiv galenskap, ända tills den uttöms i ett crescendo av krig, svält, misär och död. Vår inre galenskap matar den externa galenskapen som matar den inre och så vidare. Nu är tiden kommen för människan att bryta detta mönster, att gå från att vara kollektivistiskt materialistiskt orienterade till att bli intellektuellt emotionellt orienterade.

Enkelt uttryckt går vi omkring i galenskap, vi är utom oss själva, men fortfarande är vi ganska materiellt funktionella i ett slags psykosocialt dårhus som tidigare tenderat att bli vårt bårhus. Bara för att jag eventuellt är galen, betyder det inte att jag är dum eller inte kan produktivt interagera med andra i vår alltmer galna värld. Problemet kommer i dagen när jakten på yttre bekräftelse kommer till den punkt där insikten börjar att brytas i prismat av verklighetens ljus. Insikten om det verkliga värdet av att vara ensam kvar på jorden med alla materiella tillgångar. Förståelsen för att meningen med livet då blir att dö - eller materialismens eget lilla dilemma.

Om vi misslyckas med att försöka nå vår sunda inre känslomässigt baserade kunskap, för att effektivt motverka de uppenbart subversiva och manipulativa yttre krafter som är så ivrigt konstruerande av vår ständigt föränderliga, men ändå väldigt smala världsbild, blir vi, allt mer och till slut helt beroende av yttre bekräftelse för att stimulera inflammationen som är den interna dysfunktion vår saknade kontakt med oss själva, vilken utgör resultatet av vår ständiga nedsänkning i emotionellt vansinne.

Den yttre bekräftelsen betyder då till slut allt när vår själ har blivit helt tom och vi drunknar i det kalla mörkret i oss själva.