Enligt den demokratiska - eller i verkligheten inte alls - vänstern i väst, är Ryssland ett neo-fascistiskt, våldsamt nationalistiskt land som skoningslöst undertryckt minoritetsgrupper, alldeles i synnerhet för de homosexuella regnbågsrörelseanknutna eller andra med George Soros sympatiserande demokratiutvecklingskrafter.

För den västerländska Högerfalangen, är Putin den andra ankomsten till jorden av Stalin, som arbetar med oförtruten entusiasm för att undergräva gamla "hederliga" västerländska värderingar runt om i världen. Vad som alltså västerländska människor egentligen - med ledning av den hederlighet som inte någon kan ha missat - rätteligen borde kunna identifiera som gammal moraliskt unken kolonialism och plundring av allt som möjligen går att plundra och som de själva i slutändan förlorar på, vilket det förnekar för sig själva in i det sista.

Inte exakt i linje med viljan i den senare berättelsen, publicerades alltså nyligen artiklar om den nya, men nu uppgivet gamla, amerikanska strategiska insatsen i Syrien, alltså den som innebär att Vita – Huset nu spinner om berättelsen - den om generalerna som har gått bakom ryggen på Pentagon och CIA - baklänges för att undandra sig konsekvenserna av att uppenbarligen inte ha kontrollen över sin egen militär, vilket alltså närmast måste ses som av naturen mer givet för en god diktatur som verkar utan att synas. Hur skulle det gå att hota någon utan att ha våldsövertag att ta till som slutligt argument?

Nästa sak som då - om igen i samma anda - kommer att anföras blir att den ryska regeringen är den verkliga makten bakom ISIS terroristgruppen, samt att den nog faktiskt vid närmare eftertanke även faktiskt kan misstänkas för att ligga bakom de senaste terroristattackerna i Paris. Källan till denna nya "uppenbarelse" blir som alltid givetvis också en enda påstådd och oidentifierad "avhoppare" från FSB Rysslands säkerhetstjänst eller någon annan obskyr individ som "valt att träda fram i ljuset i väst, istället för att fortsätta verka effektivt på insidan i Ryssland..., som läcker dessa förmodade hemligheter på ukrainsk tv, ett språkrör för Washington-stödda Kiev kupp-juntan som aldrig missar ett tillfälle att förtala allt ryskt. Sedan går det västerländska drevet av presstituerade igång igen.

Sådana uppgifter blir givetvis numera alltmer absurda och ligger redan långt bortom rimlighetens gränser; det finns nämligen absolut inga som helst bevis för att ens antyda, och bara så mycket mindre visa, att ryska underrättelsetjänsten hade någon inblandning i bildandet av ISIS. Varför skulle Ryssland vilja stödja en terroristgrupp som syftar till att destabilisera och störta dess nära och pålitliga bundsförvant, Bashar Assad i Syrien, det kommer aldrig att kunna förklaras eller analyseras av andra än antingen falska avhoppare eller deras amerikanska läromästare inom AIPAC. Så uppenbart dumt har så mycket blivit så snabbt.

I själva verket, även traditionella västerländska mediekällor utanför Sverige gör inte längre ens lika allvarliga försök att dölja det faktum att USA: s regionala allierade, och inte Ryssland, ska kunna identifieras som källor till ISIS utveckling och support. Människor börjar att skämmas över sin forna inställning och det faktum att denna innebär ett monumentalt självbedrägeri. Länder som Saudiarabien, Turkiet, och även Israel har alla spelat en uppenbar och viktig roll i finansieringen, beväpning, och att göra det möjligt för ISIS, Jahbat al-Nusra, och andra liknande jihadistfraktioner att verka i Irak och Syrien. För att alltså inte tala om vad som de skulle kunna tänkas vara utbildade till att göra i de länder som behöver polariseringsskapande migrationsrörelser för att upprätthålla sin aggregerade efterfråga - tillväxt - genom offentlig konsumtion.

Men för att dra det hela ännu lite mer till grunden, till den moderna politiska västerländska kognitiva formateringens vagga, den av ismer och liknande förvillande tankegods, så var det kommunistiska inflytandet på det västerländska samhället och kulturen under en tid präglad av kalla kriget, absolut så var det och det var någonting som inte helt bör vara diskonterat. I själva verket, den neo-marxistiska Frankfurtskolan lämnade visserligen sina spår, men ofta överdrivna, om den åsyftade dekonstruktion av traditionella institutioner i väst. MEN ofta förbisett av antikommunistiska konspirationsteoretiker är det faktum att kulturella bolsjeviker som Herbert Marcuse och Theodor Adorno inte hade fått sina marschorder från Moskva, en makt som de föraktade, utan snarare var tillgångar hos samma gamla vanliga västerländska eliter och deras underrättelsetjänst, särskilt US Office of Strategic Services (OSS), en föregångare till CIA. Inte heller bolsjevismen under den första delen av 20-talet lekte på den inhemska marknaden sprungen från rysk mark, som Athena från Zeus huvud. Snarare var det proletariatets diktatur med draghjälp från sin kader av oligarker i New York och London. Precis som med Abramowich och Chodorkowski av idag, det är bara mer uppenbart nu.

Som vi noterade häromdagen:

"Putin ärvde ett system som skapats av och för AngloZionist imperiet. Han var en kompromisskandidat mellan två radikalt motsatta parter och det tog honom åratal att först bli av med de flesta av de ryska (judiska) oligarkerna och sedan, mycket långsamt, börjar en sanerings process som långsamt, steg för steg, tar bort sionisterna från sina maktpositioner. Enligt Mikhail Khazin har balansen mellan dessa två grupper först nyligen nått en 50/50 punkt (instabil) jämvikt. Det innebär också att de ”Putin folket” behöver titta bakom ryggen varje dag och Gode Gud om de gör, eftersom de vet att deras så kallade ”kollegor” är villiga att hugga dem på ett ögonblick, så snart de får en möjlighet."

Så i ljuset av att det nu finns en växande kader av Amerikanska generaler som är tydligen så pass övertygade om vad detta pågående vansinne leder till, att de är villiga att ta till direkt förräderi för att undergräva vad de ser som en farlig politik för att underblåsa osämja i Mellanöstarn med medhjälp av sunniextremister, så kanske det även, så här i juletider, är dags för fler att ta tag i sitt lidande genom att ifrågasätta sina egna föreställningar. Kraven på att andra skall offra sig kommer nämligen också till ett pris som inte alls blir mindre för en själv med tiden.

Så medan Anglozionister - neokonservativa och deras nyttiga idioter bland de västerländska "patrioterna" cyniskt avfärdar president Putin som en sovjetisk bakåtsträvande och Tom Clancy skurk, genomför Kreml kommunistisk politik varken hemma, eller utomlands. Å andra sidan, har den ryska ortodoxin kommit tillbaka sakta men säkert som en central del av det ryska livet, och rysk patriotism har inget behov av marxistisk retorik om arbetstagarnas revolutioner eller proletariatets diktatur. Men det finns nog en plattformsskapande tanke bakom detta, gissar vi försynt.

Så i stället för det trötta, CIA-drivna kalla krigets berättelser som täcker upp för liberal imperialism, kanske uppriktiga konservativa och "patrioter" i väst bör se till den sovjetiske dissidenten, ryske patrioten, och hängivet kristne, Alexander Solzjenitsyn, en man mycket klokare än någon "FSB avhoppare" eller "regnbågsrevolutionsentusiast". Solzjenitsyn såg en positiv, stabiliserande roll i Putins ledarskap för att rysk kultur och identitet skulle återupplivas, och det var Solzjenitsyn som också såg att den "euroatlantiska alliansen" var motorn till "nedgången i den kristna civilisationen." - även om för all del behovet av utveckling alltså ligger framåt och inte bakåt i tiden, vilket gör att i verkligheten - individer måste tänka allt mer själva eftersom de är odelbara medan kollektivism alltid är dömd att haverera. Men alltså, kvintessensen i detta är att samtidigt nu, så sjunker väst ytterligare och allt snabbare ner i sin simulacrum Babylon, och dess andligt blinda "försvarare" kommer alltid att fortsätta att skylla på någon annan än sig själva.