"Ord är, naturligtvis, det mest kraftfulla läkemedel som används av mänskligheten." - Rudyard Kipling

Om vi förlitar oss för mycket på svar, har vi en tendens att ge upp vårt sökande efter bättre svar, för att inte tala om bättre frågor. Trots allt, när det kommer till kritan, så kan allt ifrågasättas. Även de mest vissa saker kan ifrågasättas. Liksom vår egen existens, till exempel. Det är mycket troligt att du finns, trots allt, du läser detta. På samma sätt, är det mycket troligt att jag finns, trots allt, jag skriver detta.

Men även lika säkert som att vi befinner oss i att svara "ja" på frågan " existerar jag verkligen?" Så finns det ingen anledning till varför vi bör helt förlita oss på detta svar, varför vi bör sluta tänka i termer av djupare betraktelser, vara öppna för möjligheten till andra perspektiv, som i sin tur vidgar vårt underlag för beslut.. När allt kommer omkring - igen - så kan det ju faktiskt finnas mycket mer i hela den här "existens" frågan än vi ens vet om. Och eventuella insikter i detta "varande" kommer att ske genom frågor -inte svar- som gör att vi kommer att upptäcka hur djupt ner kaninhålet egentligen går.

Att klamra sig fast svar, är ett koncentrat av att agera småaktigt emot sig själv. Att skapa bättre frågor är en symbol för att vara i extatisk rörelse, att värna om sin egen moralfilosofiska utveckling. Obrottslig lojalitet mot svar stagnerar bara en oändlig potential, medan att ifrågasätta alla svar upprättar samma oändliga potential.

Bra obesvarade frågor är som stora morötter som dinglar precis utom vårt räckhåll för förståelse som given förutsättning för att gå vidare med vår egen utveckling, de håller oss i rörelse, tvingar oss att behålla vår vördnad inför att vi alltid måste försöka att fortsätta utvecklas, vår fascination, vår ultimata transcendens av alla svar, för att alltid vara dynamiska i att fortsätta vår tillblivelse, medvetna om att vi aldrig kan bli fullständiga. Om konstant fascination av Sanningen som beskrivning av verkligheten är vad du söker. Blunda. Ifrågasätt allt. Stanna där.

Tidens gång (om den faktiskt existerar eller inte) är den ultimata regulatorn av sanningen som beskrivning av verkligheten. Den sätter saker i perspektiv som inget annat utom kanske själva döden. Det visar historiskt hur vi har agerat både bra, dåligt, kraftigt, egoistiskt, osjälviskt och med vår dåvarande moralfilosofiska potens, både som individer och som art. Det är inom tiden där jättar stod och fortfarande står, som påminnelsen existerar om vad man ska göra och vad man inte ska göra. Deras axlar bär upp övertygande svar, helt säkert, men även deras svar bör ifrågasättas om vi ska kunna fortsätta utvecklas ständigt framåt mot mänsklig försyn.

Tiden går, och vad som en gång verkade så viktigt är nu avgjort ringa, eller till och med rent ohälsosamt. Det finns tecken på det i våra egna liv. Det finns tecken på det genom hela mänsklighetens historia; från biblar till koraner och Talmud. Vissa saker fortfarande vettiga, men vissa saker helt enkelt inte alls vettiga längre. Och det är det som vi borde släppa taget om, för vår egen hälsa, som en art som söker progressiv utveckling.

Kanske därför, det enda vi kan vara mer säkra på än påståendet att vi existerar, är begreppet obeständighet. Allting förändras. Ingenting förblir detsamma. Och ändå, på samma gång, all energi i universum har funnits i olika former sedan tidernas begynnelse, permanent gående igenom förslagen av obeständighet. Hur underbart förbryllande att verkligheten bara existerar nu när vi kan uppleva våra egna känslor.