Gud är verkligheten, verkligheten är gud och existerar bara nu.

Tiden för att vänta på att Gud ska agera är därför alltid sedan länge passerad, vilsegången i dimman av tid. Tidpunkten för att stiga över vår egen gudsfruktan är över oss nu. Gud är allt och vi utgör en del av detta alIt, ingen mer fruktlös längtan alltså. Messias är här och nu och vi är vår egen frälsare genom denna insikt, så länge vi inte är för rädda för oss själva och våra känslogrundande föreställningar för att komma fram till denna insikt.

Vi är guds avkomma som del av allt och återföds i tanken som glödande ljus mitt i mörkret och krigen, om vi bara vågar ifrågasätta oss själva tillräckligt mycket så att vi kan bli fria nog själva som individer från vår tidigare formatering till att vara skapare i en perfekt storm av helande kreativitet - att nå tillräckligt med visdom.

Det är dags att visa att vi har det i oss, att öka snarare än att förstöra livets gåva som vi har ärvt. Dags att ta vår skapare i handen och stolt avslöja framväxande befogenheter inom oss själva som människor - utvecklas i allt som är medfött gudomligt och beslutsamt angående oss människor. Låt oss hedra de gamla extatiska visionerna av det härliga och förvandla det till verklighet, nu! Med den skillnaden att vi nu alltmer kan förstå mer om oss själva och varför vi reagerar som vi gör på de intryck vi får. Så att vi utvecklas allt snabbare.

"Att vänta på Gud" är kanske inte hur de flesta själva skulle beskriva deras behov av passivitet och ointresse för att utmana status quo. Inte heller är det särskilt många som med glädje identifierar sig med att vara rädd för sig själv och sin egen ofullkomlighet. Men symptomen på denna sjukdom är ganska mycket identisk med de tidigare åren i människans moralfilosofiska utveckling. Gärna genom alla andra men inte jag.

Miljontals församlingar runt planeten har uppmuntrats att tro på att en yttre Messias kommer tillbaka och skall erbjuda frälsning till alla dem av en from natur och ödmjukt sinne. De behöver minsann inte reflektera kritiskt över sig själva, de behöver bara följa påbuden så hamnar ansvaret för vad som sedan sker på någon annan. Och detta under tiden, som det inte finns mycket som de kunde eller borde göra annat än att be om förlåtelse och förbli lydiga Gud och den regering som medborgarna fruktar.

Milt uttryckt tycks därför Kyrkan därmed alltjämt avsiktligt misstolka texterna gällande Jesu Kristi lärdomar eftersom man förklarade att "Det gudomliga" är skilt från den mänskliga - Athanasius givetvis, vem annars... - och att en uppgift är att be och att förbli passiv, även i kristider.

Det var alltid en uppgift för de icke Altruistiska, både de uppgivet sekulära och religiösa, för att sätta agendan och för alla andra att följa. Kyrkan införde sin egen form av hierarki och läxade upp folk för att de begick icke konformistiska synder. Hjärntvättade miljoner till att tro på myndigheten i en mycket dömande Gud som i sig som ett fristående väsen "måste" respekteras om de ville undvika att gå i fel riktning efter döden.

Kan vi inte förlåta oss själva kan garanterat och uppenbarligen inte heller gud förlåta oss, vi kan dessutom inte förlåta någon annan och vi kan inte utvecklas som människor.