I kölvattnet av en resolution från säkerhetsrådet angående Syrien från igår som misslyckades att överväga ödet för Bashar al-Assad, är det krigförande Turkiet nu helt rykande galet. I kommentarerna från Istanbul idag på lördagen, sade PM Ahmet Davutoglu att FN: s hållning "saknar realistiskt perspektiv." Han sade också att turkiska trupper kommer att finnas kvar i Irak tills dess att Mosul är "befriat" från ISIS. Vi anar att han då menar för alltid, eller i händelser under flera år?

Översättning: Turkiska stövlar kommer att finnas på irakisk mark under överskådlig framtid.

Vad vi börjar se här är bildandet av tre allianser i Mellan Östern: 1) Ryssland, Iran, Syrien och Irak; 2) Turkiet, Saudiarabien och Qatar; 3) Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Den första alliansen är pro-Assad, anti-terror. Den andra är anti-Assad, pro-sunni extremistiskt terror. Den tredje är anti-Assad, anti-terror (konspirationsteorier å sido så länge som Atlantpakten existerar operativt i Europa - IRL tvärtom givetvis).

Observera nu var detta har lämnat oss och varför? Eftersom Washington nu har fastnat totalt. USA vill desperat upprätthålla samordningen med Ankara, Riyadh och Doha på grund av det petrodollabaserade betalningssystemets funktionalitet, men mellan den intensifierade mediebevakningen av Saudiarabiens roll i att emittera extremism (via främjande av wahhabismen) och tilltagande granskning av Erdogans roll i finansieringen av terrorister, blir läget alltmer ohållbart.

Men inriktningen av ett uteslutande av Storbritannien, Frankrike och Tyskland innebär då att de antar en mer försonlig inställning till Assad - vilket bara är att be Berlin om vad som redan noterades på fredagen, nämligen att nu arbetar Tyskland med Assads underrättelsepolis och kan snart etablera en bas i Damaskus.

Så naturligtvis som vi har sagt vid redan alltför många tillfällen att räkna, så är Syrien dessutom helt avgörande för Teheran när det gäller att bevara det iranska inflytandet och se till att den så kallade "shiitiska halvmånens" sken inte avtar över Mellan - Östern.

Därför ja, de enda frågor som egentligen betyder något - är nämligen i) ödet för Bashar al-Assad och ii) vilka grupper bör erkännas som "terrorister" och vilka som bör tilldelas den "moderata oppositionens" inom kort allt mindre politiskt trovärdiga namnbricka.

Men eftersom det nu har börjat komma fram uppgifter om (dvs. från PKK) som går ut på och så långt som till att föreslå att Erdogan i hemlighet arbetat med sunnitiska extremister för att orkestrera självmordsbombningar - med andra ord, det finns spekulationer - till dess att viss kontoanalys, inte osannolikt kopplad till HSBC, redovisas - om att Erdogan terroriserat sitt eget folk, så det blir ju inte precis en mycket lättare tillvaro av politisk trovärdighet för Rucklet på Kullen.

Att Erdogan faktiskt gjorde vad någon respektabel envåldshärskare alltid skulle göra: att han upphävde ett val, börjar faktiskt te sig alltmer nödvändigt för att det Turkiska folket skall resa sig upp och sparka ut pretendenten till införandet av ett Ottomanskt kalifat från palatset i Ankara, för trots allt - visdom är bara helat lidande.