I termer av den geopolitiskt funktionsmässiga innebörden av Atlantpakten - att hålla Tyskland nere genom Deutsche Bank så att Nato kan vara inne i Europa för att förhindra utvecklingen av ett Ryskt - Tyskt utvecklat samarbete - så kommer då den kommande isoleringen av USA - Atlantpaktens sönderfall - som utrikespolitiskt verktyg för den Anglozionistiska bankhegemonin, oundvikligen i dagens ljus - det som kallas verkligheten, vårt nu - med tiden.

Tillkännagivandet av återupprättandet av de Israel-turkiska relationerna bör ses mot bakgrund av Turkiets har faktiskt ingen annanstans att ta vägen när Ryssland spräcker Atlantpakten inifrån för att börja isolera USA från Europa. USA står inför valet att hålla ihop trovärdighetsmässigt eller att kliva på ett politiskt trovärdighetståg tillsammans med Turkiet, med destination söderut

Turkiets förbindelser med Israel har utåt sett varit ansträngda, för att uttrycka det hela lite milt, sedan 2010 då genom en "icke-vinstdrivande" organisation, Turkiet finansierade den Mossadinfiltrerade Ship to Gaza rörelsen 2010 som uppges syfta till att bryta den israelisk-egyptiska blockaden av Hamas-regerade Gaza.

Efter en dramatiskt mediatäckt och därför passande nog blodig konfrontation, som avslutades med dödandet av nio turkar, så krävde Turkiet att Israel skulle ställas inför rätta i den internationella brottmålsdomstolen (ICC) och att Israel skulle utsättas för FN sanktioner. ICC ansåg - förvånande nog för ingen - att Israels agerande inte utgjorde krigsbrott. Dessutom drog FN: s Palmer - Kommission slutsatsen att blockaden av Gaza var laglig, och att IDF:s kommandosoldater som gick ombord på Mavi Marmara, fartyget, inför "organiserat och våldsamt motstånd från en grupp av passagerare", därför var därför tvungna att använda våld för sitt eget skydd. Utredningen, gjorde dock - passande nog - anmärkningen att kommandosoldaternas "våldsanvändning" var överdriven och orimlig.

Ingen kan i detta missa till vilken grad som korruption och underliggande kameraderi är närvarande, vilket ovillkorligen ligger till grund för syftet bakom vad som senare kommer till att bli de opinionsbildande nyheter, som kommer den västerländska allmänheten till del. Krig förs alltså inte längre främst militärt mot andra länders militärmakt, krig förs nämligen numera alltid främst mot det egna respektive landets befolkning genom opinionsbildning - i ett system som främst syftar till att allt färre människor skall bli allt rikare på allt fler människor bekostnad, så är det bara.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan hade nämligen redan tidigare visat upp en sprakande show av fientlighet gentemot Israel - minns de inspelade samtalen med Bilal som handlar om att gömma undan pengar för det Turkiska foket. Faktiskt redan med början 2009, då premiärminister Erdogan högljutt fördömde Israels president Shimon Peres offentligt på Davos World Economic Forum. "När det gäller dödande, du vet mycket väl hur man dödar. Ni vet mycket väl hur man dödar." När Hamas kastades ut ur Damaskus bjöd följsamt Erdogan Hamas ledare Khaled Mashaal och Ismail Haniyeh att sätta terroristorganisationens "Västbanken och Jerusalem högkvarter" i Istanbul.

Man skall i detta kanske även betänka att Hamas faktiskt inte ännu tycks ha insett de krigsekonomiska fördelarna med granatkastare i någon större utsträckning. SÅ det finns uppenbarligen fler lager på den löken.

vidare i sitt tal i Paris i januari 2015 efter mord attacken på Charlie Hebdos kontor och terroristers mord på fyra människor, som enligt uppgift kallade sig själva för judar, på en koshermarknad, sade Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu, "Precis som massakern i Paris, som begåtts av terrorister, är ett brott mot mänskligheten, har Netanyahu ... begått brott mot mänskligheten. "Erdogan talade i Ankara, och sade att han kunde" knappt förstå hur han (Netanyahu) vågade gå "till marschen i den franska huvudstaden.

Inte helt exakt i överensstämmelse med verkligheten alltså.

Turkiets utrikespolitiska val och de nuvarande kriserna har i kombination gjort att Erdogan nu öppet försöker att nå ut till Israel för att få hjälp. Enklare uttryckt - utrymmet i de polariseringsskapande kulisser som skymmer egennyttan faller samman.

Erdogan tillträdde som premiärminister under 2003 med en politik för "noll problem med grannländerna", men den har sedan dess lett Turkiet till problem med de flesta, om inte alla, av dessa "grannar". Tänka sig så märkligt att det blev precis det omvända emot det förespeglade och vad alla ändå egentligen borde räkna ut skulle komma.

Alon Liel, tidigare generaldirektör för det israeliska utrikesdepartementet sade, "Turkiet gjorde inte så mycket bra under de senaste fem åren i regionen. Turkiet behöver vänner."

Det är en befolkningsmässig opinionsbildningsmässig underdrift, därför kör det nu stridsvagnar i turkiska städer.

Turkiet hjälpte Iran med att kringgå internationella sanktioner, men har sedan dess fallit i delo med den Islamiska republiken Iran över dess stöd till Syriens Bashar Al Assad.

Turkiet var och förblir en ledande ingång för vapen och pengar för olika parter i det syriska inbördeskriget. USA har därför utåt krävt att Erdogan skall täta till Turkiets gräns mot Syrien, vilket han alltså av helt uppenbara skäl inte har gjort och inte heller kommer att göra. Turkiet har också av minst sagt lika uppenbara skäl bombat kurdiska soldater, placerat ut sina styrkor inom irakiskt territorium och avvisat att ta bort dem, sålt ISIS olja på den svarta marknaden och naturligtvis med gott minne upplåtit transitfunktioner för den Afghanska opiumproduktionen - Narcodollarbevarandet.

Det är uppenbart att den turkiska regeringen visste om att Saringas i delkomponenter överfördes till ISIS över turkiskt territorium från Europa, alldeles oavsett om släktingar till Libyens fd president nu kommer farande med olika skabrösa utsagor om att nervgasen kommer från Libyen, som om detta skulle förändra någonting av det ovan nämnda, mer gas gör väl i så fall ingenting bättre, utan snarare gör det väl närmast mer troligt att Saringas redan har rört sig till andra positioner i Europa med avseende på dessa opinionsbildningsinsatser.

I november, Turkiet sköt ner en rysk militär jet, i den största flytten söderut för den aktuella bilden av turkiska-ryska relationer, som inleddes när Vladimir Putin ingrep för att förhindra en av Turkiet önskad kollaps av Syrien. [Detta är på toppen av den historiska fientligheten mellan Turkiet, efterföljaren till muslimska ottomanska styret, och Ryssland, den självutnämnda försvararen av den kristna ortodoxa kyrkan.]

Ryssland, i alla händelser inte mindre än förargade vid upptäckten av sitt störtade plan, instiftade en rad ekonomiska sanktioner mot Turkiet, varav den viktigaste är upphävandet av TurkStream - projektet, som syftar till att öka Rysslands gasexport till Turkiet. Turkiet är den näst största importören av rysk gas, efter Tyskland. Ryssland vet mycket väl att Atlantpaktens absolut svagaste politiskt opinionsbildningsmässiga punkt i Mellan Östern konflikten är Turkiet.

Därför, som en opinionsbildningsmässig motvikt till alla Turkiets egentligen inrikespolitiskt grundade "problem med grannar" skapade Erdogan eventuella nya förbindelser med Israel -. Som för närvarande håller på att slutföra mekanismen för att utveckla stora offshorefält naturgas, Erdogan sade till turkiska medier - de som han själv tillåter - under förra veckan att en normalisering av förbindelserna med Israel skulle ha fördelar för Turkiet.

Han insisterar dock givetvis under fanorna av sin egen opinionsbildningsmässiga politiska trovärdighet, på att Israel fortfarande måste upphöra med blockaden av Gaza (händer alltså inte), be om ursäkt och betala skadestånd för flottiljen (vilket bara då blir en skuld som det turkiska folket kommer att få betala själva), men Erdogan gjorde ändå tydligt i sin önskan om framsteg - eller åtminstone då alltså för israelisk gas. Det blir nämligen kallare söderut även vid politiska klimatförändringar

Vilken opinionsbildningsmässig väg kommer då Turkiets president Erdogan gå ifråga om Israel?

Å ena sidan: Erdogan (dåvarande premiärminister) skakar hand med dåvarande israeliske premiärministern Ariel Sharon, den 1 maj, 2005.

Å andra sidan: Erdogan skakar hand med Hamasledaren Ismail Haniyeh den 3 januari 2012.

Det är liksom inte - understatement - som att förbindelserna mellan Turkiet och Israel någonsin varit helt avskurna - trots allt kan ett barn begripa att de båda befinner sig inom ramen för samma militära Atlantpakt och att den §5 i denna gör konflikter omöjliga med mindre än att pakten havererar.

Således lustigt nog - och fullkomligt uppenbart - sedan konfrontationen med Ship to Ghaza, har Turkiet och Israels handel fördubblats under de senaste fem åren, till $ 5,6 miljarder kronor. Även om vissa avslöjade vapenaffärer undertecknade före 2010 - kanske eller kanske inte - har lagts på is, så har handeln med civila kemikalier, jordbruksprodukter och industrivaror ökat markant. Och i en av dessa "endast i Mellanöstern" berättelser, så har turkiska företag varit flitiga små bin i sjöfarten med varor till Israel från havet, varor som tidigare har förts med lastbil över hela landet till Jordanien och utanför, i syfte att undvika att behöva leverera land genom Syrien.

Grunden för ökad handel, inklusive gasförsäljning är nu på bordet och med snar sannolikhet tillsammans med ett fat utsmyckat med Sultanpretendentens huvud, och Israel har vägt priset och funnit det acceptabelt - det där med huvudet talar de nog inte så högt om. Israel kommer att betala Turkiet $ 20.000.000; Turkiet kommer att utvisa Hamas ledarskap från Istanbul och kommer att köpa israelisk gas. Är planen, åtminstone så länge som Atlantpakten existerar funktionsmässigt i Europa, vilket alltså är den geopolitiska strategiska målsättningen för Ryssland att sätta stopp för eftersom pakten rent mekaniskt funktionsmässig måste expandera på bekostnad för Ryssland. Pakten kan bara expandera eller förtvina - kollapsa.

När vi ser tillbaka, Erdogan erbjöd Turkiet som en modell för demokratisk samhällsstyrning i ett muslimskt land. President Obama kallade honom en av de utländska ledare som han var mest bekväm med. Men Turkiet har alltid varit ett dubbelspel. Restaureringen av förbindelserna med Israel är mindre en opinionsbildningsmässig politisk försoning än ett realpolitiskt erkännande av den fullkomliga konkursen av Turkiets senaste fem år av uppgiven diplomatisk strävan.