Vi måste börja leda oss själva som människor och individer tillsammans.
Som det nu ser ut, vi lever i en uppföljning av gränslandet av total demoralisering -en moralfilosofiskt stagnerande typ av värld fylld med oäkta ledare påspända auktoritära pseudo-befogenheter. Dessa mer eller mindre emotionellt havererade människor leder ingenting alls, inte ens sig själva. Makt är kraft att bryta motstånd och deras egenmakt är alltså helt obefintlig i och med att deras ifrågasättande av sig själva saknas närmast totalt relativt omgivningen, vilket alltså ovillkorligen projiceras fram i och med deras uppvisade beteende. Allt blir alltmer pinsamt uppenbart.
Dessa människor skulle uppenbarligen hellre låta sig ledas av svaga exempel och behålla sitt grepp om denna oäkta förtryckarmakt än att själva utgöra robusta exempel på beteende och ge andra verklig ledning och därmed själva upptäcka det meningslösa med prestige och vad egentligen autentisk ledning är för någonting.
En ledare som inte främst ifrågasätter sin egen moralfilosofiska hållning kan inte vara en ledare, uppenbarligen inte och det är jätteenkelt, och det är en ren logisk funktionsmässig mekanik, som det mesta annat är, faktiskt. Eftersom de har fått sin makt genom att ingjuta fruktan och förtryckande myndighet, så inser de inte att det finns mycket mer kraft i autentiskt ledarskap än det någonsin kan finnas i ett auktoritärt skapande av rädsla. De har inte vandrat den vägen dit som de nu befinner sig. Deras institutionaliserade chefskap bygger alltså rent funktionsmässigt på en evigt ökad grad av stress och rädslor, som skall implementeras i de underlydande genom olika åtgärder.
Falska ledare skapar tyranni genom osårbar maktbevekelse. Sanna ledare skapar frihet genom sårbarhet och försoning av motverkande krafter genom att skapa förståelse. Strömningar till försoning direkt och indirekt som ges vidare till andra. Vi behöver inte mer så kallade institutionella chefer som skapar fler anhängare till de olika indelningarna; vi behöver mer autentiska ledare som skapar fler blivande -ledare.
Precis som samarbetet är primärt och konkurrens sekundärt, för att människans villkor skall utvecklas; så är det också att ge andra människor det primära och att göra konkurrens med andra till det sekundära, för att ett ledarskap skall vara giltigt.
Man kan per funktionsmässig definition inte bedriva ledarskap i konkurrens, eftersom ledning inte är diskriminerande utan är upplysande. Makt är den misslyckade autentiska ledningens förlängning, distinktionen är den medvetna medvetenheten om att människan är ofullkomlig och vi föds mindre medvetna.
Detta är oerhört viktigt att förstå. Det slår i själva hjärtat av den mänskliga gåtan.
Det autentiska - naturliga ledarskapet. Det slår an på den djupaste klangbotten, vår benägenhet eller brist på sådan, för att uppnå en hälsosam mänsklig evolution som rör sig i harmoni med naturen i verkligheten - som gäller alla och som bara existerar nu - det tillfälle då vi kan uppleva känslor. Det slår an på den primära trumman av det humana ledmotivet. Om vi inte kan lösa vårt eget personliga sätt att följa och i sin tur, hur vi då själva leder, så kommer mänskligheten inte vara utrustad för att anpassa sig till och övervinna prövningarna i en ständigt föränderlig värld och en aldrig permanent, alltmer oförsonlig verklighet.
