Ingen, utom de svenska presstituerade, kan idag ha missat att Iran utövar stort inflytande både politiskt och militärt i Irak. Den irakiska militären har visat sig vara i stort sett ineffektiva på att försvara landet mot ISIS framryckningar och så kom Quds-stödda shiitiska miliser, inklusive Badr organisationen Asaib Ahl al-Haq och Kataib Hizbollah in i bilden för att fylla tomrummet. Att skapa IS fick sitt politiska pris direkt.

Turkiet tycks dock inte precis bara vara förmögna hjälpa sig själv när det gäller att läget trappas upp i MÖ.

Först återantände Erdogan avsiktligt konflikten mellan Ankara och PKK i ett försök att skrämma allmänheten till att upphäva ett demokratiskt valresultat. Sedan sköt turkarna ner ett ryskt stridsflygplan nära den syriska gränsen. Slutligen, i vilket mycket väl kan vara ett försök att skydda flödesvägen för den Islamiska Statens smuggling av olja , skickade Erdogan 150 soldater och två dussin stridsvagnar till Bashiqa, strax nordost om Mosul, en åtgärd som har gjort Bagdad rasande.

Naturligtvis betyder det att Shia dominerar i Irak och när det gäller lojalitet, svär både milisen och ett antal irakiska lagstiftare trohet till Teheran och mer specifikt till Qassem Soleimani. Poängen är denna: Iran kommer inte att stillatigande låta Amerika och Turkiet ställa ner en massa stövlar - eller Nikeskor - på marken i Irak och det är därför som bara några timmar efter det att Ash Carter meddelade att Pentagon är inställda på att skicka in fler amerikanska SpecOps, så hotade Kataib Hizbollah att leta rätt på dem och döda dem. Inte precis helt oväntat så avvisade därför den irakiske PM Haider al-Abadi allt vad större amerikansk truppnärvaro heter, bara några ögonblick senare.

Nu har Abadi givit Turkiet 48 timmar för att få sina trupper ut från Irak eller annars.

Annars vad ?, kanske du undrar. Tjaaaee, annars kommer Bagdad att tilltala till FN: s säkerhetsråd ifrågan och där kommer Ryssland och Kina sannolikt - givetvis - att stödja den irakiska orsaken.

Men det är lite för ödmjukt som lösning för vissa irakiska politiker inklusive Hakim al-Zamili, chef för Iraks parlamentsutskott för säkerhet och försvar, som sade på söndagen att Irak "kan snart be Ryssland om en direkt militär intervention som svar på den turkiska invasionen och kränkningar av Iraks suveränitet. "

"Irak har förmågan att stöta bort dessa krafter och driva ut dem ur irakiskt territorium. Vi kan dock också begära att Ryssland ingriper militärt i Irak som svar på den turkiska kränkningen av Iraks suveränitet,"

Vi drar oss i detta till minnes Kremls uttalande om ett visst "Stalingrad" som skulle komma att drabba en särskilt irriterande Hitleriansk Sultanpretendent, om han inte hyfsade till sitt beteende, vilket han nog med avseende på vad som ovan redovisats som omständigheter i saken, kanske inte ens med bästa vilja i världen kan uttryckas ha gjort, inte ur ett Kremlskt perspektiv i alla fall.

Så, det blir nog i det kommande inga helt ensidigt positiva beslut i den del som gäller att USA eller Turkiet placerar ut trupper i landet, inte utan underskift från Bagdad och alla inblandade vet att när Bagdad nu skjuter tillbaka, betyder det att Iran ogillar beteendet hos andra.

Som Zamilis varning klargör, Irak (och därmed Iran) kommer inte att vara blygt ifråga om att ringa in de stora kanonerna från Moskva när de känner situationen så kräver det - och miliser kommer inte att vara blyga ifråga om att ta sin målinriktning på "inkräktarna".

"Turkiska intressen i Irak kommer nu att vara ett legitimt mål på grund av Turkiets angrepp på irakiska territorier" sade Kata'ib Seyyed al-Shuhada, en av de shiitiska miliserna i ett uttalande igår. På samma sätt kallade Harakat al-Nujaba Turkiet för "en terroriststat." vi påminns stilla i detta om att dessa grupper inte precis har rykte om sig att frukta någon annan än möjligen Allah (?) själv. Inte USA, inte Turkiet, inte ISIS, ingen. Så med Kadyrovs Tjetjener på ingång uppbackade av Kina och Ryssland för att förhindra att Turkiet åberopar Natofördraget, så ser det inte precis särskilt ljust ut för Ankaras idéer om ett kalifat grundat på enskilt vinstmaximeringsintresse.

Den senaste Turkiska Hitlerfasonen i norra Irak skiljer sig från tidigare verksamhet på tre sätt, varav sannolikt inget är ägnat att glädja Kreml.

För det första tycks inte Turkiet ha genomfört åtgärderna för att begränsa PKK direkt, eftersom det inte finns någon signifikant PKK aktivitet i eller runt Bashiqa. Basen ligger också alltför långt från andra prioritetsområden för PKK, inklusive Sinjar väster om Mosul, som ska användas som en effektiv mellanstation för framtida operationer mot PKK.

För det andra, den turkiska bataljonen, grupperas till ett område inom de omtvistade inre gränserna (DIBS) - områden som har betydande kurdisk befolkningen, men som ligger utanför irakiska Kurdistan. Turkiet avser sannolikt att stödja Barzani och KDP för att säkra kontrollen över DIBS och samtidigt positionera sina egna styrkor för att skapa bättre inflytande över vilka krafter som deltar i den framtida verksamheten för att återta Mosul, tidigare en etniskt blandad stad, inkluderandes araber, kurder och turkmener.

För det tredje, så kom den turkiska insatsen bara fyra dagar efter USA:s försvarsminister Ashton Carter meddelade att ytterligare amerikanska specialstyrkor (SOF) skulle distribueras till Irak för att genomföra räder och underrättelseverksamhet i Irak och Syrien, ett meddelande som alltså genererade fördömanden från alla politiska shiapartier och som skapade hot om misstroendeomröstning mot premiärministern, vilket alltså mer eller mindre tvingade PM Abadi att offentligt avvisa närvaron av utländska marktrupper i Irak. De turkiska trupperna blev sålunda utplacerade under en särskilt känslig tid. Grytan hade redan börjat koka.

God morgon