När inte negativ inflation är deflation:
Sensmoralen i historien om modern ekonomi är att ibland, när det är ett val mellan att alla kommer inse att kejsaren har inga kläder och att bara hitta på siffrorna i statistiken, bör du bara göra upp detta med siffrorna för om du inte, ja, folk kan börja undra om vad som poängen är med att skapa biljoner i skuldbaserad fiatvaluta, till och med om det hela rent av inte var annat än att blåsa upp tillgångar för de rika och förvärra klyftan mellan de som har och de som inte har. det kan bli dålig stämning. För det är ju trots allt den enda möjliga effekten av den insatsen och i ett system som bygger på förtroende, är det ju inte så bra om människor förstår hur tingens ordning egentligen är beskaffad.
Så att öka den cirkulerande penningmängden i realekonomin för att upprätthålla den aggregerade efterfrågan, så att inte likviditetsförsörjningen av den ackumulerade räntekostnaden havererar realekonomin, blir ett alltmer intressant problem för förtroendeväktarna.
Så inte minst med avseende på extrainkallade Fedmöten, kraschande försäljning av Rolexklockor, den svenska dokusåpan kallad Riksbanken kan vi givetvis konstatera att uppenbarligen är detta nu helt absurt och talar bara hur desperat Japan verkligen är nu när klockan - möjligen inte Rolexberoende - som tidens tecken på misslyckad stats status är på väg att slå två år.
Naturligtvis kan du manipulera siffrorna till någonting som du gillar - byta eller döpa om index till KPI (X) efter önskemål, men du kan inte manipulera en underliggande verklighet och så småningom, kommer att tapetsera över problemet med odlade uppblåsta uppgifter att upphöra att vara ett hållbart alternativ, när det som kallas för verklighet blir illa nog - uppenbar - och Excelprogrammen kraschar helt enkelt under ren NARRAKTIGHET av vad de är ombedda att göra.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
