Vet du ingenting är det allt du vet. Det är därför att alltid vara öppen för att ha fel kan vara så kraftfullt. Du skapar en dynamiskt ifrågasättande personlighet i utveckling som inte kan visa svaghet för att verkligen släppa taget om sina föreställningar, så öppnar du dig för universum – alltet – till att ingjuta dig med den mest kraftfulla typen av sanning. Du blir en flytande kraft som anpassar sig till allt och allt på ett infall, eftersom ditt ego och förutfattade meningar inte kan komma i vägen. Medan ego gör att människor faller hårt, hindrar dem från att lära sig fel i deras sätt och hindrar dem från att flytta vidare till nästa konstruktivt kritiska möjlighet till en ny, mer kraftfull och förbättrad version av deras väsen, så skapar ifrågasättandet av sina föreställningar den enda möjliga vägen till egen utveckling. Att vara alltför säker på sina kunskaper gör oss sårbara för att bli klängande fast på något falskt. Ego gör alltså att vi vänder oss alltmer bort från andra genom oss själva och vår utveckling på vägen framåt.

Tillvaron av att veta ingenting, men ändå veta allt är vad som för länge sedan av Samuraier kallades den obanade vägen, där oändliga hemligheter visas. När vi inser hur vi i verkligheten saknar att vi bara har allt att vinna. Innehavet i denna tanke kan ta bort all känsla av både stolthet och ödmjukhet. Utan att veta att det finns något så finns det ingenting att vara stolt över, och samtidigt som vi inte längre behöver känna oss förödmjukade eftersom vi har kommit till rätta med våra brister. Även när vi vet ingenting, kan vi veta allt eftersom sanningen - den vi upplever - i varje situation finns i vårt eget väsen.

Du är ingenting. Du är allt.

De båda håller en viss sanning och mening. Vi kan säga att du är allt på grund av att vid varje given tidpunkt är du i kontakt med allt i universum. Det är omöjligt att undkomma både materiella och immateriella tillgångar i universum, de är ständigt i kontakt med att vara i en mängd olika sätt. Några exempel är atomerna direkt vidrör din hud när du sitter, magnetiska vågor och osynliga ljusvågor från solen passerar genom dig, etc. Du är en del av alltet.

Genom detta fenomen kan ingenting verkligen skilja sig från alltets existens. Samtidigt är vi ingenting. Att vara en del av allt betyder på något sätt att du är verkligen ingenting som individ det är din tanke mot alltet för inte ens din fysiska kropp är din egen under särskilt lång tid. Tanken att vi är skilda från universum är en mer eller mindre riktig och ihållande villfarelse som vi på något sätt har förvärvat. Och även om vi var separata … mängden materia som du består av i relativ omfattning till vad ett oändligt universum kan innehålla är matematiskt noll.

Någon gång någonstans som ett kännetecken för att vara ett geni, var att kunna hålla motsatser tillsammans och överskrida dualitet. Att se helheten.

Denna tankegång har genom åren blivit en av mina favoritsaker att fundera på, det är nämligen maktens fundamentala metod för att nå repressiva effekter. Jag tycker nog att det har lärt mig farorna med att hålla fast vid det uppenbara absoluta. När du tror på något som absolut, skapar du automatiskt något som utgör hinder för dig från att tro på det motsatta, vilket innebär att i vissa avseenden blir en del av din tankefrihet som individ och människa förverkad som till följd av detta. Du begränsar dina möjligheter att se helheten och du blir lätt ett offer för polariseringens effektsökerier. Eftersom vi inte kan veta allt så måste vi uppenbarligen alltid vara beredda att ifrågasätta även allt som vi tror oss veta och som kan påvisar eventuella fel i det vi uppfattar som det absoluta och hur det absoluta kan hindra dig från att tänka ”outside the box” så att säga.

Här är en annan fet ursäkt vi har fått i arv. "Det var då det. Detta är en annan tid. "Aaah men egentligen? Säger vem och varför?När kan någon leva, egentligen? Finns det ett färdigt recept vi ska följa, ett slags tillintetgörande av individuellt mänskligt initiativ? Vilka villkor är då korrekta för att kunna spela med i detta spel? Och varför behöver vi någons tillåtelse eller riktning? Så varför finns det en åsiktskorridor och vem definierar denna med vilket syfte?

Det är precis hur de vill att vi ska tro ... som helt kollektivt anslutna med total oförmåga till eget initiativ, till eget tänkande utanför korridoren - boxen . Det är allt som betyder något för dem.

Men genom att rättfärdiga orsaken i detta för oss själva, kan vi bemästra oss själva - egenmakt, när vi spelar med deras regler vinner de. När vi låter dem beskriva problemet, leda vägen ut, ställa in parametrarna vi ska uppträda efter, har vi förlorat. Då är vi är inne i matrisen oavsett hur inspirerade vi kan känna oss ifråga om oss själva. Dessutom kan vi aldrig uppleva uppriktig villkorslös samhörighet - kärlek.

Det är där gummit i det verkliga medvetna medvetandet möter verklighetens asfalt. Precis som ett riktig uppvaknande i detta är allt annat än lugnande, så inser vi då det meningslösa i våra tidigare liv och att vår faktiska deltagande med fienden inte ger en känsla av komfort.

Det varar tills vi väljer att göra förändringen. När vi erkänner att vi måste sträva efter en mer preciserad sanning som bättre beskriver verkligheten och då vi på nytt ställer in våra moralfilosofiska kompasser till att vi redan lever i nuet.

Hela deras knep är ett fördröjnings spel. För att hålla oss från att försöka vara helt i nuet - det medvetet medvetna och i verkligheten ärliga nuet.

Den bästa tiden att stoppa något är innan det börjar. Det är speciellt på det viset med kulturella, sociala eller värderingsgrundande förändringar. Det är därför kontrollerad oppositionen blir så effektiv. Det bästa sättet att kontrollera oppositionen är att leda den, som förtryckarregimer har gjort i årtusenden.

Det, och att sätta ribban så högt som att vara en världsledare, som ingen kan nå fram till. Så ingen vågar ens att försöka.

Religioner gör detta systematiskt med sina upphöjda ikoner och sina "omöjligt att hålla sig till regler". "Jag kan inte nå fram till en sådan helgonförklaring, så i ren underdånighet bugar jag för dem som har gjort det." Dessa fantastiska män som kan angöra en brygga. En av de mest modstjälande strategierna genom tiderna. Därför givetvis, så finns alla oberörbara mytiska proportioner hos hjältar, gudar och gudinnor som kommer till vår undsättning, påhittade föreställningar om övernaturliga varelser, och trossystem och psykologiska fixar - allt - illusioner. Det kommer garanterat ingen till vår undsättning om vi inte ens är beredda att försöka rädda oss själva.

Det är rätt smart att utmåla världsledare, återigen verkliga eller fiktiva, som "exceptionella" människor. "Detta är dock uppenbarligen inte huvudregeln. För dessutom, titta har man sett så märkligt, de blev inte sällan martyrer för sin tro. Det tenderar liksom att lägga sordin på andra att försöka efterlikna dem.

Maktlöshet är namnet på spelet och den skall placeras som mental boja i huvudet på den som skall förslavas. Vi är en överväldigande majoritet. För att hålla befolkningen bedövad, distraherad och förvirrad fungerar detta bara till fördel för förtryckarna. Från bröd och skådespel till sofistikerade läkemedel, nanokrigföring, elektromagnetisk påverkan och psykningar, allt fungerar i samma riktning och samverkar.