Resan till medvetet medvetande är kantad med en massa saker. Det är svårt att räkna upp alla här helt och fullt, men att lära sig peka våra antenner rakt upp mot riktiga kontrollerbara uppgifter - veridik - är av största vikt. Det är ingen lätt uppgift, särskilt när relativ okunnighet och trossystem spelar in. Men vi måste våga försöka att tänka själva och leda våra tankar i nya banor grundat på ett ifrågasättande av våra vilseledande trossatser.
Ta din tid. Kör sakta och metodiskt och håll huvudet kallt om dig själv och dina föreställningar, trots de fantastiska nya upptäckter du gör på vägen. Sätt nya idéer och tankar till en bearbetning som försiktigt slipar informationen på ett sätt som gör den tilltalande och du kommer att kunna smälta in den eller förkasta den, i sinom tid. Nya tankar och känslor skapar förändringen av dig själv, din utveckling som individ och människa.

Det finns ingen brådska i detta, tankar tar tid att tänka precis som känslor tar tid att uppleva och tänk på att visdom faktiskt inte är någonting annat än helat lidande. Vi är alla för alltid under inlärning, och verkligt lärande kräver analys och intellektuell matsmältning innan vi reagerar rätt på det i förhållande till verkligheten. Förhastade beslut som omsätts i handling har som nu alla kan konstatera ett allvarligt pris i eftertankens kranka blekhet, både fysiskt, emotionellt och intellektuellt.

En av mina personliga måttstockar för att mäta karaktär på förslagen information är humor - i mitt fall inte sällan genom sarkasmer då det dessutom skapar rent personlig glädje hos andra. Eftersom människor är naturligt, tillgivna och lätt tillgängliga under sin formatering, jag så uppskattar kvaliteten på ett bra sinne för humor och alla människor som inte tar sig själva på så jävla stort allvar.
Vad gör att någon av oss vet någonting? Vem tror vi att vi är?

Detta är en inneboende kvalitet som inte kan förfalskas. Och de som är så allvarliga om det hela står alltmer ut som riktiga pajasar, bilden av den gravallvarlige professorn i planekonomi i den sönderfallande Warzawapakten är nästan svår att ta på allvar. Men den har sin plats i oss alla och det gör att vi måste förstå att vi måste gå vidare eller under, det kan vara en verklig Rubiconpunkt när det gäller att förverkliga vår inneboende frihet här och nu.

När allt kommer omkring är detta en inte en arbetsbelastning eller en mödosam resa till en destination, utan en dans med liv att grundligt åtnjuta, oavsett i vilken tillvaro vi befinner oss. Det är dynamiken i att leva i verkligheten, det är vad vi måste sträva efter, att vara så medvetet medvetna som möjligt, att komma så nära verkligheten som möjligt, att självförverkliga oss som individer och människor, att leva.

Att inte ta sig själv på så blodigt allvar är därför ofta en bra väg till egen utveckling, resan i sig själv.