Här kommer en tidigare opublicerad svensk översättning av Giorgio Agambens kommentar till Walter Benjamins fragment ”Kapitalismen som religion”. Agambens text publicerades ursprungligen 2013 i den italienska tidskriften Lo straniero och då under titeln ”Un commento, oggi” (En kommentar, idag). En dansk översättning av texten utförd av Carsten Juhl ingår för övrigt i den nyligen utgivna volymen Kapitalisme som religion (red. M. Bolt & D. Routhier), tillsammans med Benjamins text och en ytterligare kommentar, författad av Robert Kurz.

Texten finns också som PDF.

Giorgio Agamben
Benjamin och kapitalismen

1. Det finns tecken för tiderna (Matteus. 16, 2–4), som, även om de är tydliga, inte kan uppfattas av människor som tyder tecknen på himlen. Dessa tecken utkristalliserar sig i händelser som förebådar och definierar den kommande epoken, händelser som kan passera obemärkt förbi och som inte eller nästan inte förändrar något i den verklighet till vilken de fogas – men som likväl just därför gäller som tecken, som historiska indicier, semeia ton kairon. En av dessa händelser ägde rum 15 augusti 1971, då den amerikanska regeringen under president Richard Nixon tillkännagav att dollarns inlösbarhet till guld var upphävd. Trots att detta tillkännagivande innebar slutet för det system i vilket pengarnas värde under lång tid hade varit bundet till en guldmyntfot, så gav nyheten som anlände mitt under sommarsemestern upphov till mindre diskussion än man rimligen kunde ha väntat sig. Från detta ögonblick hade inte desto mindre de inskriptioner som undertecknats av centralbankens guvernör och som ännu kan läsas på många sedlar (till exempel på det brittiska pundet och på rupien, men inte på euron), ”Jag lovar att vid anfordran betala bäraren summan…”, definitivt förlorat sin innebörd. Denna fras betydde från och med nu att centralbanken i utbyte mot sedeln skulle ge den som begärde det (om någon hade varit dum nog att begära det) inte en viss kvantitet guld (för dollarn en trettiofemtedel av ett uns), utan en exakt likadan sedel. Pengarna hade tömts på varje värde som inte var rent självrefererande. Än mer häpnadsväckande var hur lättvindigt den amerikanska suveränens handling accepterades, som var liktydig med en annulering av penningägarnas guldtillgångar. Och om, vilket har föreslagits, en stats utövande av monetär suveränitet består i dess förmåga att förmå marknadens aktörer att använda sina skulder som pengar, så hade nu även skulden förlorat varje reell grund och blivit blott ett papper.
Processen med att avmaterialisera pengarna hade inletts flera århundraden tidigare, då marknadens behov ledde till att mynten, som ofrånkomligen var sällsynta och otympliga, likställdes med växlar, sedlar,juros, goldsmith’s notes, etc. Alla dessa papperspengar är i själva verket kreditbevis och kallas därför fiatpengar. Mynten däremot hade ett värde, eller skulle ha ett värde, som motsvarade deras innehåll av värdefull metall (även om det som bekant var ett osäkert sådant: ett gränsfall var de silvermynt som präglades under Fredrik II och som efter en kortare tids användning exponerade röd kopparfärg). Emellertid kunde Joseph Schumpeter (som visserligen levde i en tid då papperspengarna hade kommit att överskugga mynten) med rätta bekräfta att alla pengar i sista hand bara är kredit. Efter 15 augusti 1971 bör det tilläggas att pengar är en kredit som uteslutande baseras på sig själv och som inte svarar mot något annat än sig själv.

2. ”Kapitalismen som religion” är titeln på ett av Benjamins mest genomträngande postuma fragment. Det har flera gånger framhållits att socialismen utgör något sådant som en religion (bl.a. av Carl Schmitt: ”Socialismen gör anspråk på att skapa en ny religion som har samma mening för 1800- och 1900-talets människor som kristendomen hade för de människor som levde för två tusen år sedan”). Enligt Benjamin utgör kapitalismen inte bara, som hos Weber, en sekularisering av den protestantiska tron, utan den är i sig ett väsentligen religiöst fenomen, som på ett parasiterade sätt har utvecklats ur kristendomen. Den är modernitetens religion, och som sådan definieras den av tre egenskaper: 1. Den är en kultisk religion, kanske den mest extrema och absoluta som någonsin existerat. Allt i den har en mening enbart med avseende på efterlevandet av en kult, inte i förhållande till en dogm eller till en idé. 2. Denna kult är permanent, den är ”firandet av en kult sans rève et sans merci”. Det är inte möjligt att i dess fall skilja mellan högtidsdagar och arbetsdagar, utan det finns en enda, oavbruten högtidsarbetsdag [giorno di festa-lavoro], under vilken arbetet sammanfaller med firandet av kulten. 3. Den kapitalistiska kulten är inte inriktad på frälsning eller försoning av skuld, utan på själva skulden. ”Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kult som inte är försonande, utan skuldframkallande… En oerhörd skuldmedvetenhet som inte vet av någon frälsning griper till kulten, inte för att sona sin skuld i denna, utan för att göra skulden universell… och för att i slutändan inbegripa Gud själv i denna skuld… Gud är inte död, utan har dragits in i människans öde.”
Just eftersom den med all sin kraft tenderar inte mot försoningen, utan mot skulden, inte mot hoppet, utan mot hopplösheten, så har kapitalismen som religion inte som målsättning att förändra världen, utan att förgöra den. Dess herravälde är enligt Benjamin i vår tid så totalt att även modernitetens tre stora profeter (Nietzsche, Marx och Freud) konspirerar med den; de är på ett eller annat sätt solidariska med hopplöshetens religion. ”Denna planeten människans passage genom hopplöshetens hus på den absoluta ensamhetens bana är det etos som Nietzsche definierar. Denna människa är övermänniskan, det vill säga den första människan som medvetet börjar förverkliga den kapitalistiska religionen.” Men även den freudianska teorin ingår i den kapitalistiska kultens förkunnelse: ”Det undanträngda, den syndiga föreställningen… är kapitalet, som betalar ränta till det omedvetnas helvete.” Och hos Marx förvandlas kapitalismen med ”räntor och sammansatta räntor, som är funktioner av skulden… till socialism”.

3. Vi försöker att ta Benjamins hypotes på allvar och utveckla den. Om kapitalismen är en religion, hur kan vi i så fall definiera den i termer av tro? Vad tror kapitalismen på? Och vad implicerar Nixons beslut med avseende på denna tro? David Flüsser, en framstående forskare inom religionsvetenskap – det finns även en disciplin med detta märkliga namn – studerade ordet pistis, som är den grekiska term som Jesus och apostlarna använde för ”tro”. En dag befann han sig av en händelse på ett torg i Aten, och när han vid ett visst tillfälle reste blicken såg han framför sig, skrivet med stora bokstäver: Trapeza tes pisteos. Förvånad över sammanträffandet tittade han efter närmare och efter ett par sekunder insåg han att han helt enkelt befann sig framför en bank: på grekiska betyder trapeza tes pisteos ”kreditbank”. Det var detta som var innebörden av ordet pistis, som han i månader försökt lista ut: pistis, ”tro”, är helt enkelt den kredit vi åtnjuter hos Gud och som Guds ord åtnjuter hos oss, när vi tror på dem. Därför kan Paulus i en berömd definition säga att ”tron är substansen för det vi hoppas på”: det är den som ger verklighet och trovärdighet åt det som ännu inte finns, men som vi tror på och har tillit till, som vi satsat vår trovärdighet och vårt ord på. Creditum är perfekt particip av det latinska verbet credere: det är det som vi tror på, som vi sätter vår tillit till, när vi etablerar en förtroenderelation med någon genom att ta vederbörande under vårt beskydd eller låna ut pengar. I Paulus pistis lever alltså den uråldriga indoeuropeiska institution som Émile Benveniste rekonstruerade: ”den personliga troheten”. ”Den som uppbär en fides som en man har satt till honom, har denna man i sin makt… I sin primitiva form inbegriper denna relation en ömsesidighet: att sätta sin fides till någon säkerställde i gengäld dennes garanti och stöd.”
Om detta är sant bekräftas ytterligare Benjamins hypotes om en nära förbindelse mellan kapitalism och kristendom: kapitalismen är en religion som helt och fullt baseras på tro, det är en religion vars anhängare leversola fide. Och liksom kapitalismen, enligt Benjamin, är en religion i vilken kulten frigör sig från varje objekt och skulden från varje synd, och följaktligen från varje möjlig frälsning, så har kapitalismen i trons perspektiv inget objekt: den tror på den rena tron (believes in the pure belief), på den rena krediten, det vill säga: på pengar. Kapitalismen är alltså en religion i vilken tron – krediten – har ersatt Gud. Annorlunda uttryckt: eftersom den rena formen av kredit är pengar, så är det en religion vars Gud är pengarna. Detta innebär att banken, som inte är något annat än en maskin för att tillverka och förvalta kredit [1], har tagit över kyrkans roll, och att den genom att styra krediten manipulerar och förvaltar den tro – den knappa, osäkra tilltro – som vår tid ännu har till sig själv.

4. Vad har beslutet att häva inlösbarheten till guld inneburit för denna religion? Naturligtvis rör det sig om något sådant som ett klargörande av det egna teologiska innehållet, som kan jämföras med förstörelsen av guldkalven eller med att fastslå en dogm vid ett kyrkomöte. Det var i varje fall ett avgörande steg mot renodlingen och utkristaliseringen av den egna tron. Denna tro – i form av pengar och kredit – frigör sig nu från varje yttre referenspunkt, bryter sin bindning till avguden guldet och hävdar sig i sin absoluthet. Krediten är ett rent materiellt vara, den mest fulländande parodin på den pistis som inte är något annat än ”substansen för det vi hoppas på”. Enligt den berömda definitionen iHerbreerbrevet är tron substansen – ousia, den grekiska ontologins tekniska term par excellence – för det vi hoppas på. Vad Paulus menar är att den som har tro, som har satt sin pistis till Kristus, uttalar Kristi ord som om det vore tinget, varat, substansen. Men just detta ”som om” är vad som stryks i den kapitalistiska parodin. Pengarna, den nya pistis, är nu omedelbart och restlöst substans. Den kapitalistiska religionens destruktiva karaktär, som Benjamin talade om, framträder här med fullständig tydlighet. ”Det vi hoppas på” finns inte längre, det förintades, och detta var tvunget, eftersom pengarna är detta tings väsen, dessousia i teknisk mening. Och på detta sätt avlägsnas det sista hindret för skapandet av en pengarnas marknad, för den fullständiga förvandlingen av pengar till varor.

5. Ett samhälle vars religion är krediten, som enbart tror på krediten, är dömt att leva på kredit. Robert Kurz har illustrerat förvandlingen från 1800-talets kapitalism, som ännu grundades på solvens och på en misstro gentemot krediten, till dagens finanskapitalism. ”För 1800-talets privatkapital, som idag rentav måste förefalla arkaiskt med sina personliga, patriarkala egendomsägare och därtill hörande familjeklaner, hade principerna seriositet och solvens fortfarande en giltighet. I detta sammanhang framstod en ständigt tilltagande upplåning som något rentav oanständigt och som en ‘början i fel ände’. Dåtidens triviallitteratur är fylld av historier i vilka de stora handelshusen förstörs genom kreditberoende, och Thomas Mann har i några passager iBuddenbrooks gjort detta till ett ämne för Nobelpris. Givetvis var det räntebärande kapitalet som sådant redan från början oumbärligt för det framväxande systemet, men det omfattade ännu inte någon avgörande andel av den samlade kapitalistiska reproduktionen. Särskilt det ‘fiktiva’ kapitalet räknades så att säga som en miljö av begrägeri och oärligt folk på den egentliga kapitalismens utkant… Henry Ford vägrade fortfarande under lång att ta lån till sitt företag hos bankerna och ville finansiera sina investeringar uteslutande med eget kapital.” [2] Under 1800-talet upplöstes denna patriarkala uppfattning fullständigt och idag anlitar företagskapitalet alltmer penningkapital, som lånas från banksystemet. Detta innebär att företagen, för att kunna fortsätta producera, blir tvungna att så att säga på förhand inteckna ständigt större kvantiteter av framtida arbete och produktion. Den kapitalistiska varuproduktionen livnär sig fiktivt på sin egen framtid. I enlighet med Benjamins tes lever den kapitalistiska religionen på en kontinuerlig skuldsättning, som inte kan eller får upphöra. Men det är inte bara företagen som i denna mening lever sola fide, på kredit (eller på skuld). Även individerna och familjerna, som i allt högre grad tillgriper krediten, är lika religiöst förpliktigade till denna kontinuerliga och generaliserade tro på framtiden. Och banken är den överstepräst som förser de troende med den kapitalistiska religionens unika sakrament: kredit-skulden.

Källor:
1. Fernand Braudel, Civilisation matérielle et capitalisme (XVe-XVIIIe siècle), Bd I, Paris: Arnand Colin, 1967, s. 21-76.
2. Robert Kurz, ”Die Himmelfahrt des Geldes”, i Krisis, nr. 16–17, 1995, s. 21-76, s. 386.