Att befria oss själva från våra förlamande tankemässiga och naturligtvis till maktens förtjänst så välvilligt indelande - begränsande - bojor som har givits oss genom olika av samhället påkallade formateringsinsatser, blir därför också vår ovillkorliga plikt som människor och individer att försöka göra oss av med, om vi inte istället skall eftersträva mänsklighetens undergång. Ingen kan egentligen tro på människans utveckling utan att inse kravet på att delta för sig själv. Men så kort tänker uppenbarligen ändå så många, insiktströgheten blir ovillkorligt betydande på grund av den moralfilosofiska lättjan och människan blir dummare.

Eftersom värde aldrig kan vara verkligt utan alltid måste förbli en enskild etik för sanning som tanke, så blir det moraliska kursvalet givet, om människan och individen inte skall sträva efter allas undergång, något annat gives helt enkelt inte i grunden.

Att ensamhet i annat än fullkomlighet skänker lycka på lång sikt är det inte så svårt att förstå liksom att svårigheten att bli allt - gud -den är och förbli överväldigande, varför också valet av livets utvecklingsriktning egentligen inte kan ifrågasättas, trots insikten om att det faktiskt aldrig går att nå fram till målet som slutsats och att resan dessutom alltid måste vara och förbli målet - kravet på människan och individens strävan är ovillkorligt.

Vi kan alltså egentligen i grunden bara välja mellan moralfilosofisk lättja - underlåtenhet att försöka att tänka fritt och med tiden alltmer drunkna i vår egen känslomässiga oförmåga och växande förvirring, eller så kan vi faktiskt på allvar försöka bli lyckliga på lång sikt - uppriktigt sträva efter att vara altruistiska och en del av helheten.

‪#‎moralfilosofiärdetfriatänkandet‬