Dagen till ära och i ljuset av den brittiske Mendhelson protégens erkännande om Irak - krigets uppenbarligen inte längre i ljuset av verkligheten så rimliga grunder, så får här vi av Jerker Nordlund en lite Anglofil historisk analys kring temat om varför detta ändå behövde genomföras utifrån skuldmättnaden i systemet, den där detaljen som skapas av den ackumulerade räntekostnadstillväxten.

Jerker Nordlund

Känner ni till James Robertson?
Så klart gör ni inte det, han var ju bara en tämligen anonym sekreterare och medlem i Storbritanniens konservative premiärminister Harold Macmillan stab, men han är ändå värd att minnas, som en av penningreformismens pionjärer. Han upptäckte nämligen, på egen hand, efter att ha blivit utsedd till generaldirektör för the Inter-Bank Research Organisation i början av 1960-talet hur det är bankerna gör när de tillverkar pengar "ur luft" och upptäckten gjorde honom så upprymd att han berättade det för alla och fann att de antingen inte förstod, inte brydde sig eller redan kände till det.

Så han hoppade av och blev aktivist och bokskrivare, tillsammans med sin hustru.
Ingen ovanlig historia, men det finns ett par detaljer i historien om Robertson som gör honom minnesvärd.

Det första är att han var (och är) en magnifik talare av brittisk typ, ni vet den där högljudda och agiterade som hörs ett helt kvarter, medan saliven står som en plym från en vattenspridare ur käften på honom.

Det andra är att han uppfann en catchy phrase: There IS such a thing as a free lunch - and it's the bankers who gets them!
Men framför allt upptäckte han en bokföringsdetalj av stor betydelse, värd att känna till, dels för att den är så delikat, ni vet, i det där stället som djävulen brukar gömma sig, men även för att den sammanfattar filosofin bakom bankgeschäftet och även pekar ut en lösning på problemet, så precis att den får laserkirurgi att verka som ett grovt instrument.

Robertson formulerar det så här:
Felet staten gör är att den tillåter banker att balansera likvida tillgångar mot långsiktiga fordringar. Det skapar vinster åt bankerna och en likviditetsrisk som vältras över på skattebetalarna.

Kom ihåg att han är konservativ när han upptäcker detta, inte socialist. Han har alltså inget emot att människor gör sig förmögenheter på sund affärsverksamhet men även en ärlig konservativ motsätter sig lättingar och tjuveri och för honom djupt oetiskt att låta en grupp utan ansvar få vinsten, medan en annan grupp med ansvaret får ta alla riskerna.

Och där kan vi sammanfatta skillnaden mellan penningreformismen och marxismen. Medan marxisterna anser att huvudmotsättningen i samhället går mellan arbetare och arbetsköpare, samt likt liberalerna ignorerar bankernas särskilda ställning inom samhälssekonomin, ser penningreformismen att fråmsta frontlinjen går mellan bankvärlden och alla andra. Men låt oss återgå till hur det är bankerna gör för att osynligt skaffa sig fria luncher.

Jo, så här går det till:

Normalt är det accepterat att sparare får en sparränta, låntagaren betalar en låneränta, medan banken tar ut en förmedlingsavgift i form av en räntemarginal. Det går att motsätta sig även detta, genom att förespråka räntefria lån och problematisera sparräntan ideologiskt, det går att göra det i timmar, men även med denna kritik är det svårt att komma ifrån att räntemarginalen kan vara skälig, som en ersättning för bankens arbete och risktagande. Så låt oss godkänna denna som en skälig inkomst.

För bankens del blir det här då inte en bättre affär än vilken annan affärsverksamhet som helst, man konkurrerar med andra banker , tvingas sätta lägsta möjliga räntemarginal för att överleva och får inte mer pengar över än till bankpalats i marmor, bonusar till cheferna och automatkaffe till personalen, alltså omkostnader som konsumeras ut i samhällsekonomin igen som i vilket företag som helst.

Men, då kommer banken på ett trick. Det finns nämligen två sorters konton i banken, sparkonton och transaktionskonton. Sparkontona har en bindningstid, allt från tre månader upp till 5-åriga obligationer. Det är pengar som spararna inte får ta ut direkt, inte får röra. På dem utgår det en sparränta som kan ses som en del av bankens vinstöverföring. På transaktionskontona utgår ingen ränta alls, efterom det är sparmedel utan säkerhet för banken och därför i princip ej möjliga att låna ut.
Så - då får vi med en räntemarginal på 2 %, en sparränta på 3% då en låneränta på 5 %.

Men... om då banken lånar ut transaktionsmedlen i alla fall, utan att betala ränta til spararna på dem ,vad får vi då? Får vi då ett lån på 2 % på de medlen och ett lån på 5 % till de som lånats ut från sparmedlen? Såklart får vi inte det. Istället får vi ett enda lån på 5 % och en RÄNTEMARGINAL på 5 % för de utlånade transaktionsmedlen.

Detta är bankernas fria lunch. Att de lånar ut likvida medel långsiktigt och därigenom hystar in en extra betalningsmarginal, som inte borde tillfalla dem, utan skattebetalarna som skall ta risken för att banken en dag står utan pengar vid en bank run och måste springa till riksbanken för att byta ut osäkra långsiktiga fordringar mot reda pengar.

Utifrån detta växer då kritiken om bankernas "Skapande av pengar ur luft eller skuld" fram. För om vi väl har börjat tillåta oss att låna ut transaktionsmedel, varför då inte helt frankt SKAPA DEM I LÅNEÖGONBLICKET.

Sparmedel kan inte skapas i låneögonblicket. Sparmedel är "pengar som finns". Det är pengar som en kund har lämnat till banken och sagt. "Hej, här är mina pengar. Jag behöver dem inte nu. Ni får ta hand om dem så länge. Jag vill ha dem om 5 år, under tiden kan ni låna ut dem till någon annan". Det är dessa pengar som normalt skall generera ränta i en ränteekonom. Spararen avstår från sina pengar, hyr ut dem till banken. Tekniskt kan detta göras med ett bundet sparkonto eller en sparobligation med fast bindninstid. De behöver inte skapas i låneögonblicket, de finns redan. Det är ointressant att skapa dem för låntagaren, varför skulle han långsiktigt binda sina lånemedel till en lägre räntesats än han lånar dem för. Alltså - sparmedel kan inte skapas vid lånetillfälet.

Det kan däremot transaktionsmedel. Det är just precis det man gör när man betalar ut ett lån. En miljon transaktionsmedel skapas ur ingenting, balanseras mot en fordran på samma belopp och så har vips en miljon kr kommit till världen från ingenstans. Och de lånas ut till full kostnad, vilket ger banken dels en skälig räntemarginal och gratisluncher, som skattebetalarna får stå för i form av en ökad framtida likviditetsrisk. Banken kapitaliserar tiden som en vinst i nuet och ett ökat risktagande för någon annan i framtiden. Pyramidspel.

När James Robertson har kommit så pass långt i sitt resonemang så spottar han rejält.

I en sund bankekonomi skulle de likvida transaktionsmedlen som låntagaren får tillgång till inte bokföras mot en fordran på honom att återbetala skulden. Istället skulle de balanseras mot DE BUNDNA SPARMEDLEN - pengarna som i teorin har lånats ut. Fordran på låntagaren skulle istället balanseras emot SPAROBLIGATIONEN. dvs det papper som banken har skrivit under som ett löfte att återbetala till spararen i en kommande framtid. Om banken tar en risk i förhållande till låntagaren, så tar spararen motsvarande risk i förhållande till banken. Banken förmedlar lån från sparare (investerare) till låntagare och tar som en mellanhand ut en förmedlingsavgift. Spararen får en ränteersättning, tar en risk att aldrig få återse sina pengar, om låntagaren får betalningssvårigheter, och om hela karusellen går i putten är det en affär mellan låntagare och sparare utan statens och skattebetalarnas inblandning.

Så skall det, enligt Robertson , gå til i en sund konservativ, kapitalistisk affärsekonomi. För som jag brukar säga - En kapitalism utan konkurser är som en kristendom utan ett helvete.-

Just ett sådant helvete, en kapitalism utan konkurser, det är vad dagens liberala nationalekonomer, tillsammans med bankerna och deras tjänare, politikerna har skapat åt oss. Vi har fått en kapitalägarklass som riskfritt skor sig på våra ofrånkomliga penningbehov, en politikerklass som slaviskt lyder dem, av okunnighet eller rädsla medan vi själva tvingas att leva i det värsta tänkbara slaveriet av alla - skuldslaveriet under förevändningen att detta skulle vara någoin slags politiskt och kommersiellt självvald frihet.

Det här inlägget har blivit långt nog redan, men jag lovar att det kommer en fortsättning, som denna gång mer kommer att handla om lösningar