I ljuset av att samordnaren mot extremism börjar uttrycka sig om " att inte få stå oemotsagd" istället för att uttrycka sig om vikten av kommunikation för att nå samförstånd, så blir jag alltmer ifrågasättande av ordet "får" eller "sheeple" när vi talar om dem som vi hävdar är omedvetna, därför att använda detta begrepp innebär att den som uttrycker sig på så vis antyder sig vara medvetet medveten till en större omfattning, vilken ändå bara är en evigt pågående process och inte ett absolut förhållande.

Men om detta koncept ändå är relativt korrekt, då försvinner mycket av problemet eftersom det då presenterar sin egen enkla lösning. "Får" är ju lättledda. Föregå med gott exempel och andra kommer snart att följa vårt exempel.

Det korrupta Anglozionisitiska imperiet kommer att överleva endast så länge som vi vill att det ska förbli på plats. Medan vi kan tjuta i protest och rättfärdig indignation efter varje nyligen avslöjad imperiell överträdelse, så är varje gång kejsaren avslöjas med att inte ha några kläder alls, bara tjänande till att övertyga oss om att problemet låg utanför oss själva när sanningen om sjukdomen rasar inom den sorgfärdiga sanningen själv. Vi måste resa oss upp för att stå och vi måste själva förändra oss för att kunna röra oss framåt, för att kunna utvecklas.

Vägen framåt måste börja på ett djupt personligt plan och på individuell basis. För dem som hävdar att vi först måste fastställa den politiska kroppen för att den enskilda individen skall läka, är detta det förtryckande vansinnets dominans genom att skymma sunt förnuft och eftertanke. Samhällskroppen är "oss" och vi är samhällskroppen. Därför, om individen är dödligt sjuk kan helheten aldrig återfå hälsan. Aldrig! Cancern kan inte hittas utanför kroppen av oss själva om vi utgör en del av helheten, den springer ur källor från djupet inom oss själva. "Vi" är galna; Därför "Vi folket" är minst lika galna ...... och utan tvekan mer än så till vi bestämmer oss för att bli bättre. När vi pekar på de härjande sociopaterna som för närvarande sitter i kontrollfunktion belyser vi symptom och inte sjukdomen. De är konsekvenserna av vår egen underlåtenhet.

Att påstå summan av de dysfunktionella delarna är mer förnuftig än de enskilda delarna är galenskap. Bortsett från att numera inte ens passera det danska lukt - testet, den alltmer härskna stanken av den ruttnande kollektiva stommen - det allmänna medvetandet - kräver nu en exponentiell ökning av uppsåtligt placerad okunskap och direkt förnekande. Så småningom kommer ändå alla tillämpade motåtgärder att misslyckas med tanke på det mycket uppenbara. Antingen dör vi som en galen kultur eller så överlever vi och frodas, som friska och medvetet medvetna individer. Vi har bara valet att leva eller dö.

Allt vi måste göra för att påbörja läkningsprocessen är att erkänna detta som självklart och ovedersägligt faktum och som vår egen sanning och sedan vara beredda att göra vad som krävs för att börja läka - ge oss hjälp till självhjälp. Så befängt som det kanske låter för dem som är övertygade om att denna personliga och kulturella dysfunktion har rört sig förbi den berömda Rubicon punkten - utan återvändo, är detta ändå bara verkligen så enkelt. Vi måste erkänna galenskapen - vansinnet - och vår egen del i detta av dagens konsensusverklighet, och sedan alltid vara villiga att göra de förändringar i oss "själva" som är nödvändiga för att återfå vår gemensamma hälsa. Vi har ju uppenbarligen inte hittills gjort tillräckligt, så mycket torde ju åtminstone stå klart för alla. Precis som att inte särskilt många på allvar egentligen ser sig själva som fullkomliga - alltet - gud.

Jag var problemet, jag är problemet och jag kommer alltid att vara problemet, själva definitionen av personligt ansvar i dess mest grundläggande inkarnation. När jag erkänner att det är där problemet låg, kan inte lösningen undvikas, endast förnekas. Märk att jag talar inte i förfluten tid, utan i nuet - det föränderliga.

Jag gör detta eftersom processen inte är en "en gång och därmed gjort" händelse, utan en ständig pågående rigorös och orädd undersökning av sig själv och de egna värdegrunderna. Den subtila galenskapen låg inom den egoistiska vanföreställningen att jag kan "fixa" tusentals år av kejserlig konditionering med några korta sessioners flyktig bedömning av mina ytfel. Om det bara var så lätt.
Vi måste gå vidare och vi måste hela tiden fortsätta att utvecklas som människor och individer, det är vår uppenbara skyldighet och den tar aldrig slut.

Den ledningen som altruism föreslår är ett klarare ljus att hålla sig i än vad många människor tycks formaterade till att förstå känslomässigt.