Vi måste inse, att rädsla inte är verkligheten, rädsla är en upplevd känsla i oss själva. Det är en produkt av tankar som vi skapar, missförstå mig nu inte i detta, faror kan vara högst verkliga, men rädsla är alltid ett val, som vi avgör själva.

Självförståelse lärs ut i många olika andliga kretsar idag. De talar inte sällan om att äga ditt eget skapande, dig själv, att förstå dina egna känslor i nuet, vilket är att medvetet leva med sina känslor - att ha egenmakt - så att ingen annan människa har makten över dig. Vad de ofta menar är att om du känner att ditt liv är dåligt, så är det ditt eget fel. Omvänt, om du känner att ditt liv är bra då kan det också vara ditt eget fel.

Så även om en hel del av vår verklighet bestäms av en optimistisk eller pessimistisk uppfattning utifrån vår bedömning, hur vi i detta har diskonterat vår känsloupplevelse över tiden, så är det naturligtvis bra att lära sig att acceptera vår verklighet och att därför finna frid i nuet. Den Sanningen gör gällande att det finns många saker som verkar ligga utanför både vår fysiska kontroll och vårt medvetande. Vi kan inte bli alltet som enskilda individer, men vi utgör en del av alltet, tillsammans

Till exempel andra människors tankar och handlingar, jag kan inte bli dem och de kan inte bli jag. Det är faktorer som visserligen kan ge en inblick i vår värld, men vi kan inte och bör inte kontrollera andra. Vi bör lägga vår energi på att utveckla oss själva som människor, eftersom det är den enda individ som vi i någon egentlig mening kan påverka i verkligheten.

Det verkar som om ingen vill prata om självbedrägeriet i dessa dagar. Jag tror faktiskt att en av anledningarna till detta är att vi numera skäms så mycket när vi har fel, och fel det har vi sannerligen haft, i vår alltmer skenande kollektivistiska materialistiska enfald och strävan och då särskilt tydligt blir detta när vi så uppenbart får reda på att vi har ljugit för oss själva.

När vi ljuger för oss själva och vi bestämmer att vi vill växa som människor bortom lögnen i självbedrägeriet, så måste vi undersöka livets spegel bildligt och möta verkligheten bakom våra egna lögner. Denna typ av sanningssökande kan få oss att uppleva känslan av att vi är nakna, sårbara och lite rädda för vad vi kommer att hitta. Vi vill inte gärna finna att vår själsliga spegels projiceringar helt entydigt pekar på våra egna brister i att försöka att förbättra oss själva som människor och individer. Så det blir lätt på det viset att den intellektuella lättjan segrar på tankens slagfält. Att vi stoppar huvudet i den känslobedövande självförnekelsens sand.

Så med detta i minnet blir det då därför helt givet att:

“The greatest triumphs of propaganda have been accomplished, not by doing something, but by refraining from doing. Great is truth, but still greater, from a practical point of view, is silence about truth.” – Aldous Huxley

Men vad som då även blir ovillkorligt och uppenbart blir därför också att vi måste verkligen själva agera för att få andra människor att också själva börja stå upp som individer, för att kunna gå vidare som människor, som individer och tillsammans.

Att utvecklas är alltså inte, och kan aldrig vara att sträva efter att besitta en yttre påverkande kraft stor nog att kunna bryta motstånd hos andra människor - att utöva makt.

Ledning är att hjälpa andra människor själva kunna utveckla sig där vilja verkligen är att kunna när den ende som någon kan påverka är sig själv, makt är det omvända till egenmakt.

God morgon