Anglozionistsvärmerier förefaller som bekant lite otidsenligt nu när Anglozionisterna tappar greppet i USA och Nato faller samman utifrån Syrien – Ukraina – situationen. Men svenskar har nog mer sällan varit några positivt socialintellektuella trendsättare annat än i sin egen självuppfattning

Men nu blir det verkligen intressant att se det verkliga – naturliga – ledarskapet hos våra politiska representanter komma i dagen i ett sönderfallande system

I kraft av vår så välvilliga tolkningsförmåga med avseende på den Anglozionistiska alltmer uppvisade moralen, och så naturligtvis det eviga behovet av rörledningstransporterade kolväten från Quatar till Europa, så får vi alltså anta att man nu från Pentagons sida kommer att fortsätta med finansieringen av enbart de mindre pålitliga rebellsoldaterna, eftersom de fem ”pålitliga” blev rånade av Al – Quaida på all sin utrustning trots sin utbildning, som knappast kan ha kostat 100 000 000 per ”pålitlig” rebell. Gör att det finns ju uppenbarligen några till som har finansierats.

Seyyed Hassan Nasrallah säger då att " Saudi Arabia will suffer a historic and crushing defeat in Yemen." Med det menar han nog att det är hyfsat slut med Anglozionistiskt inflytande i mellanöstern.

..eller kanske man kan gå all in med helt opålitliga rebeller från amerikanska utrikesdepartementets sida?

För inte helt överraskande, alltså till förvåning för väldigt få, så verkade ju det amerikanska finansdepartementet nämligen ha frågat fel part om det där med härkomsten av stora mängder Toyotabilar till lakansprydda Nikebeskodda ganska opålitliga rebeller. Så stället för att fråga Toyota, borde det amerikanska finansdepartementets undersökning ha startat i huset intill, alltså vid det amerikanska utrikesdepartementet.

Bara förra året rapporterades det nämligen att det amerikanska utrikesdepartementet hade skickat in flottor av specifikt Toyota-märkta – lastbilar till Syrien genom Turkiet, som de hävdade var för den pålitliga ”Fria syriska armén.” Den som bestod av fem rånade personer.

Inte bara vi numera, misstänker alltså – ännu mindre överraskande – att det faktiskt skulle kunna röra sig om samma bilar? Och att allt bara vara rök och speglar

Så därför:

För att inte vara osäker, det finns massor av neo-con krigshökar – Anglozionister, under ledning av John Kerry och Samantha Power inom Obama administrationen, vilka som en påminnelse - igen - var de politiska marionetterna bakom Ukraina kuppen, som de ville eskalera till det bittra slutet, även om det bokstavligen slutade i ett svampmoln

Men sedan kom det människor inom administrationen som inte vill åka ut med det Anglozionistiska badvattnet :

”NSC:s uppfattning motsätter sig topptjänstemän i andra delar av regeringen, särskilt Secretary of State John Kerry och USA: s ambassadör i FN Samantha Power De försöker övertyga Obama om att det enda sättet att lösa Syrien är att öka. trycket på Assad i hopp han inleda förhandlingar. ”

Men precis som i 2013 Syrien kampanjen när Kerry frustade, pustade och slutligen vek ner sig, så två år senare kommer mannen som gifte in sig i Heinz familjens förmögenhet att ha inte något annat val än att vika ner sig igen.

Vilket ledde oss till vår egen slutsats från förra veckan:

Om Ryssland lyckas stärka Irans ställning i Syrien (genom att utvidga Hizbollahs inflytande och kapacitet) och om det ryska flygvapnet tar effektivt kontroll över Irak vilket gör att Iran kan utöva ett större inflytande över regeringen i Bagdad, kommer den sköra maktbalansen som funnits i regionen att ställas på huvudet och vid tidpunkten då detta utspelar sig, bör man inte heller förvänta sig att Washington, Riyadh, Jerusalem, Stockholm och London bara lämnar över nycklarna och helt enkelt bara lättsinnigt går med på det.

Det är just detta scenario som USA: s ”intelligentia” just insett, och det är varför Obama är nu på en så klingande reträtt och i behov av ett geopolitiskt momentum. Den enda frågan är om Kreml, som nu å sin sida är rullande på offensiven, dit som det lutar, över Mellersta Östernregionen, går med på att ta Obamas falska olivkvistar, eller om man fortsätter ”kampanjen för att avsluta ISIS” och i processen att skapa den största förändring i Mellanösterns maktbalans med en Ryssland-Syrien-Iran-Irak-axel, och med Kina väntande tålmodigt i kulisserna. Vilket naturligtvis inte alls är någon fråga, egentligen. Man kör detta i mål samtidigt som USA måste backa undan och uttrycka att man låter Kreml hänga sig själva.

Och så har Putin återigen "vunnit", eller som Obama - administrationen skulle föredra att spinna det, "har hängt sig."

Detta är för övrigt bara början. Nu när USA har inlett sitt Exodus ut från Mellanöstern, och den överlämnas till Putin som Rysslands senaste inflytandesfär på ett silverfat, kommer det att finnas svindlande konsekvenser för Mellanösterns geopolitik. Enter Israel.

Delningen inom Obamaadministrationen blir därför också alltmer uppenbar och den spricka där är det enda som kommer kunna rädda USA undan ett krig som annars blir ovillkorligt - ett amerikanskt inbördeskrig. Men riktigt så lätt ger sig inte Anglozionisterna, i alla fall inte på på utrikesdepartementet eftersom det nu är Israel som alltmer kommer in i okuläret.

Men minns ni de 26 Kalibr missiler som sköts för några dagar sedan mot Syrien från Kaspiska havet? De som träffade inom en radie på tre meter på 1500 kilometers avstånd?

Jo förresten, och det amerikanska hangarfartyget Theodore Roosevelt (CVN-71) har just dragits ut ur Persiska viken. För första gången sedan 2007!

Här är en annan uppsättning av kanske till synes osammanhängande händelser - det högt utbasunerade TPP (Trans-Pacific Partnerskapet) det där som Kina just ifrågasatte och det kommande amerikanska militära "besöket" på Spratlyöarna från den amerikanska Carrier Battle Group - med faktiskt just CVN - 71.

Nu tillbaka till ryska Kalibr missiler. Idag - igår, testsköt där irriterande Ruskisarna ett gäng Kalibr från en ubåt i u-läge och träffade alla rörliga marina mål några korta hundratal mil bort.

Så ... och vill då USA Dingla sina "exceptionella" genitalier till världens beskådan någonstans nära till Kina för att se till att Kinas grannar kommer att anmäla sig pliktskyldigt för TPP, ja det vill dom men frågan är: Är det värt att riskera livet för 5-6 tusen amerikanska sjömän och eventuellt starten ett kärnvapenkrig som ändå aldrig kommer att bli av? Att offra de egna har aldrig varit något problem för Anglozionisterna.

Så här antyddes denna utveckling av oss häromdagen i kanske lite väl spydiga och sarkastiska termer:

"Nästan som om det vore en slump efter Obamas förödmjukande förlägenhet i Syrien, är det nu Kinas tur att testa hur långt man kan (och kommer) driva Obama.

Och nu när hotet (Syrienfrågan) är ute ur bilden, är bollen i Obamas ägo: kommer han nu provocera Kina genom att segla fartygen i ett drag på kursen som inte är något mer än en symbolisk pissningstävling och riskera att klara hotet om repressalier, eller kommer han återigen , vika ner sig och erkänna att när det gäller geopolitik, är USA nu knappt - är inte annat än tvärknockade - hängande på gärdesgården till "supermakt status?"

Vi avslutade med:

"Äntligen här igen, som en påminnelse, är dessa satellitbilder vilka visar i vilken utsträckning Peking "förändrar landskapet", så att säga, Spratlyöarna i Sydkinesiska sjön."

Alltså nästa möjliga plats för geopolitisk muller.