Den nuvarande visdomen av skuldslaveriet, är att konsumera, spendera och spara till pensionen, men det har endast ett öde. Detta öde kan sammanfattas i tre meningar. Tillbringa dina friska och mest produktiva år med arbete för att stödja ett liv av materialism och därmed illusioner av framgång medan den förhöjda stressen skada din hälsa. Under denna tid, se till att spara tillräckligt med pengar till pensionen så att du kan njuta av dessa år av den efterföljande dåliga hälsan. Och slutligen, gör det i namnet av stolthet för ditt företag och land.

Äganderätten till dessa, så av oss själva uppfattade av andra åtrådda, materialistiska symboler för rikedom blir en självförstärkande illusion av att tillfredsställa det psykologiska behovet för godkännande. Tyvärr, dikterar mänskligt beteende som känslomässigt upplevda behov ofta vad som åsidosätter logiskt tänkande. Det har sagts att låntagaren är slav till skuldens ägare och med lyxvaror, är skuld regel, inte undantag. Skuld är hälsosamt för makthavare och bidrar till en behövande och därmed skyldig arbetare.

Vi arbetar på grund av systemets inneboende natur och karaktär, allt hårdare för att tillfredsställa detta behov, som knappast kan uttryckas som någonting annat än mindre logiskt perfekt i all sin ovillkorliga ångestmiljö.

Någon sa en gång, ”En människa i skuld är än så länge en slav.” Pengar har inget egenvärde men vi tillbringar våra dagar – vår tid – med att skada vår hälsa och själsförmögenhet för att få dem. Varför vi offrar vårt välbefinnande för det? Är det klyschan att ”vi vill bara ge ett bättre liv för våra barn än vad vi hade?” Är det ett rättvist sätt av den civiliserade världen? Den viktigaste frågan att ställa är dock vilken makt vi måste ha för att ändra detta sätt att tänka och leva på? Vi måste ha makten över oss själva! Verkligheten är enkel: pengar är ett medel för social kontroll. Skuld gör oss bra, lydiga arbetare och medborgare.