Inte sällan kräver skogen att man ser tillräckligt många träd, innan vi kan se ljuset. Det viktiga är att inte bli alltför fast i att nå det, att inte glömma att njuta av äventyret - leva livet i nuet för att kunna uppleva sina känslor - det är saken - att njuta av vår egen utveckling som människor, både i vad vi upplever i medgång - njutning och som motgång - som skapar utveckling. Däremellan och inom oss kommer det därför naturligtvis att finnas mycket hjärtesorg. Våra känslor spänns och böjs och vi utvecklar vår förståelse för denna inneboende dynamiks förekomst.

Vi kommer att ha ändrats med tiden, det är oundvikligt, det som vi kan påverka är hur vi kommer att ha förändrats ur ett retrospektivt seende. Men det finns inget som säger att förändring inte kan vara till det bättre, vi kan faktiskt alltid förbättra oss själva som människor och därigenom bli bättre på att förstår andra människor i vår omvärld. Det finns inget som hindrar oss från att använda vår utveckling som en slipsten för att skapa en mer exakt version av oss själva - mer autentisk i förhållande till vår biologiska konstitution ur perspektivet av vår möjliga utvecklingspotential. Framtiden kan antingen vara vidöppen och frisk, eller avstängd och ohälsosam. Det beror helt och hållet på oss själva och de val som vi gör i livet, vilken väg som vi väljer att vandra, som leder oss vidare och som bestämmer var någonstans vi kommer att hamna.

Om vi ​​fortsätter på vår nuvarande ohållbara väg - att leva utom oss själva - kommer det säkert att bli mindre trevligt, men visst, absolut visdomsskapande, men vi kan ändå besluta redan nu att ändra kurs och skapa en ny väg mot hållbarhet, det är inte nödvändigt att bete sig dumt åt för att inse att det inte var så klokt, vi kan tänka fritt själva som människor och individer utanför den kognitivt formaterande boxen. Det ligger i våra händer, inom ramarna för våra egna möjligheter som människor och individer. Låt oss ha modet som krävs för att riva det gamla och bygga upp det nya,.

Som det ser ut nu, är vi i verkligheten i konflikt med en smutsig och malign regim. Nu mer än någonsin behöver vi medvetet medvetna medmänniskor som är villiga att släppa de föråldrade idealen och den kollektivistiska materialism som har lett oss in i detta nuvarande kulturella skeppsbrott. Det nuvarande systemet vill inte att vi skall vara förmögna till kritiskt tänkande. Det vill att vi passiva, okunniga och rädda. Vi motverkar systemet genom att vara rationellt aggressiva, kunniga och modiga i vårt kritiska tänkande. Denna dödskamp för den plutokratiska regimen är födslovåndorna för en miljö av moralisk hållbarhet. Den process genom vilken vår demokrati blir en miljö för moral, baserad på vilja till emotionell självförståelse, kommer att vara övergången från ett exploaterande system till ett relationsbaserat system för styrning. Inte hierarkisk regering, utan en strävan efter den medvetet medvetna individens styre - självbestämmande i synkronicitet. Hierarkisk regering handlar mer om makt - kraft att bryta motstånd och ha kontroll över andra, vilket ovillkorligen leder till tyranni. Självbestämmande som styrning handlar om fritt tänkande och individens vilja till samarbete på lika villkor, vilket leder till frihet. Låt oss ha modet och medkänslan för styrning grundat på individens emotionella självförståelse snarare än hierarkisk regering. Du är personligen ansvarig för att skapa ett mer etiskt än det samhälle du växte upp i, så var den förändring du vill se i andra.

Vi behöver intellektuella som står utanför de sociala och moraliska strukturerna av idag som låser oss fast i vårt tänkande, och våga själva nog mycket för att integrera vårt tänkande med deras - andras, för att rädda filosofin i sig från hyckleriet i sin egen abstraktion. Vi behöver skribenter som planterar holistiska frön i närasinnades jord. Vi behöver konstnärer som bryter föråldrade lagar för att liva upp förbjuden kreativitet. Vi behöver filosofer som frågar på svåra frågor, som förhör makthavarna om att - vara människa och riva ohållbar okunnighet genom att bygga upp en hållbar intellektuell kommunikation. Vi behöver människor som kan se och ifrågasätta sina egna föreställningar och brister, människor som vill utvecklas i verkligheten - i nuet.

Världen är redo för denna typ av förändring. Även när det som nu skakar om och dånar aldrig så högt av lidande. Vi behöver människor som kan hela sitt lidande genom att utvecklas, vi behöver inte mer av att vilseledas bakåt i vår emotionella självförståelsemässiga utveckling. Det kok stryk vi nu får ta är vår egen förnekelse av att vi har bedragit oss själva. Dess förlamande bojor är vår egen rädsla för oss själva, att vi inte vågar ifrågasätta våra föreställningar. Det är lätt att hamna i klorna på förnekelse. Det är lätt att hålla sig inom vår fredagsmysiga komfortzon. Men det är inte rätt varken mot oss själva eller våra efterkommande, för som någon en gång sade: När ett stort fartyg ligger i hamn och är förtöjt, ligger det säkert, det kan inte råda något tvivel om den saken. Men det är inte vad stora fartyg är byggda för. De är skapade för att segla på jordens alla hav.

"Vi är alla av oss stora skepp " om bara vi tillåter oss själva att vara det. Det krävs mod, enormt mod, liktydigt med Herkulesiska proportioner. Men det är vår förnekelse, det är vår rädsla som stoppar oss. Ingen annan kan känna den åt oss, vi kan bara uppleva våra egna känslor. Det är dags att vi sparkar oss själva där bak. Det är dags att göra intellektuellt emotionellt uppror, så att "vi" kan existera, då inte bara utåt utan fastmera inåt - alltid.

Det är vår uppgift att inte pryda samhället, utan att skapa det samhälle som kommer. Vi är här för att ta bort makthavare att - vara medvetet medvetande. Låt oss våga se både skapande och undergång fullt ut i ansiktet i detta. Låt oss dissekera vår egen själ, klippa sönder den och öppna upp den, se den för vad den är och avslöja den pulserande okunnigheten om vår egen kulturellt betingade kognitiva dissonans. En sådan kompost är mogen för nya emotionellt intellektuella frön.

Vi måste insistera, tillsammans i att den mest tyranniska av de "gamla tyrannierna" finns inom oss själva, vår rädsla som håller oss förlamade. Slavens bojor så villigt skapade av vår intellektuella lättja. Låt oss driva ut dessa kognitivt formaterande diktaturer, så att vi kan bli tyranner över oss själva - genom vårt eget ifrågasättande av oss själva, som gör det möjligt för oss att utvecklas.

Lerne leiden ohne zu klagen - Goethe.