För att vara riktigt säker på den saken, på något sätt var en rysk intervention i Syrien förmodligen oundviklig. Dumhet må gå hand i hand med ändamål på sina håll i Skandinavien, med samma lika gäller inte över alltet - Gud - och mannen på bilden har därför - nästan lite komiskt - både symboliska och utseendemässiga likheter i denna dag. Det går igen - trots allt -på sina med tiden färre håll.

Som vi noterade på måndagen, är Syrien därför centralt för den nuvarande maktbalansen både regionalt och globalt sett. Alliansen mellan Bashar al-Assads Syrien och Moskva, Teheran, och Hizbollah som fungerar som ett slags motvikt till samarbetet mellan USA, Saudiarabien, Qatar och Turkiet (bland annat).

Om Assad regimen tillåts falla och västvärlden får påverka postregimens politiska utfall, skulle vågen tippa till att Ryssland skulle förlora sin flottbas vid Tartus, och Irans tillgång till Hizbollah, för att inte tala om omfattningen av dess regionala inflytande, som allvarligt skulle begränsas. Ja, kolvätetransporterande rörledningar.

Så Assads drag att stödja den islamiska Pipelinen och samtidigt förkasta Qatar och Turkiets rörledning var en manifestation av denna situation vilket säger en del om hur viktigt Damaskus ligger i Rysslands kamp för att hålla ett fast grepp om leveranserna av naturgas till Europa.

Som sagt, kampen för Damaskus kommer vid en intressant tid för Ryssland. Den i västmedia omnämnda "annekteringen" av Krim och Moskvas efterföljande inblandning i östra Ukraina (vilket naturligtvis är den inte minst bevarade hemligheten i vårt geopolitiska universum), i kombination med ekonomiska sanktioner och antitrustkostymen som arkiveras allt mer av EU mot Gazprom, har allt tjänat till att skapa det mest omstridda förhållandet mellan den Kreml och väst sedan det kalla kriget.

Man kan titta på det hela på två sätt. Å ena sidan kan den rådande dynamiken i Europa ganska säkert - ? - förväntas göra så att Moskva tvingas tänka två gånger innan man laddar på vidare huvudstupa in Syrien, där USA och dess allierade har varit i drift både öppet och i hemlighet i flera år, att veta att någon inblandning bara kommer att förvärra vad som är redan en ganska känslig situation där status - faktiskt alltmer förefaller kunna spela kvitta. Å andra sidan, är ju Vladimir Putin inte direkt känd för att vara blyg ur det perspektivet och faktiskt, verkar det alltså verkligen som om Moskva (och Peking med för den delen) på allvar är inriktade på att återföra världen till att åtminstone ge ett visst trovärdigt sken av minst bipolaritet efter tre decennier av fri USA hegemoni. När betingelser kan anses mot denna bakgrund, konstaterar vi att det var inte alltför svårt att förutsäga Rysslands inträde i Syriens inbördeskrig till stöd för sina allierade i Damaskus.

Men även om Rysslands medverkan aldrig var en fråga om om, var det, tills nyligen, fortfarande bara en fråga om när - a.k.a på grund av vad. Även om Moskva sannolikt inte behövde mycket kommandes i vägen för att verka övertygande, så föreslår Pentagon nu (som vi noterade i förra veckan) vid ett möte i juli mellan Vladimir Putin och Quds Commander Qasem Soleimani (som påstås befalla inte bara de olika shiamiliserna som slåss mot ISIS i Irak, utan också Houthirebellerna som slåss mot saudierna i Jemen och som ryktas bort från listan av sanktioner som en del av Irans nukleära affär som föranledde Benjamin Netanyahu att proklamera Obamas "absurda korsande av alla linjer") kan ha varit avgörande för att avgöra den officiella starten för datumet för Rysslands intervention. Med andra ord skall situationen kring Israel stabiliseras ur ett ryskt perspektiv. Det var inte omvårdnad om personliga relationer som föranledde vad vi återkommande påpekade sedan måndagen:

Som vi noterade tidigare:

”När det gäller attacker, vi vet och du vet att vi fördömer dessa handlingar, attacker mot israeliskt territorium. Såvitt jag vet, görs det av missilsystem från hantverksmässig produktion. När det gäller Syrien, vi alla vet i dag, att den syriska armén och Syrien som helhet är i ett sådant tillstånd att hon inte kommer att öppna en andra front, det sparar hon till sin egen stat. Men jag förstår mycket väl er oro och är mycket glad över att ni har kommit för att diskutera allt i detalj ”,. – sade Rysslands president Vladimir Putin till Bibi.

Varför då någon i Pentagon var seriöst förvånad över det faktum att det verkar vara "något slags Iran nexus" är uppriktigt sagt ett mysterium, säger givet allt ovan och det är nästan obegripligt att Washington inte var beredda för denna eventualitet, men sedan igen, kanske Obama-administrationen var naiv nog att tro att något av Teherans önskan var att upprätthålla vänskapliga relationer ( Ayatollah twitter trollande till trots) hack i hälarna på de nukleära förhandlingarna och att det skulle göra dagen.

I vilket fall som helst, öppen samordning mellan Ryssland och Iran väcker en rad besvärliga frågor för USA. Till exempel, desto mer publicitet detta får, desto mer utmanande kommer optiken runt förhandlingarna för Assads framtid att vara. Det vill säga att göra eftergifter till Ryssland över tidpunkten för Assads utträde mot bakgrund av hårdför USA retorik, den man klamrade sig fast vid i flera år, ser illa nog ut som det är utan att allmänheten (och kongressen) får idén att för andra gången inom utrymmet på bara några månader, så har USA befunnit sig som part i en "dålig" deal som involverar Iran. Eller, på mer färgstarkt språk: med GOP som inte blockerar Irans nukleära affären i senaten, bör Irans inblandning blivit allmänt känd, varför Obama kommer att ställas inför sin största diplomatiska huvudvärk i hans administrations historia, nämligen förklaringen till varför han är kämpade för att återställa diplomatiska förbindelser med en regim som inte ens kunde vänta på att Iran affären formellt passerade till beslut innan den vände ryggen åt sin nyaste "bästaste vän" i Ovala rummet, bara för att omgående ställa sig på sidan med den KGB-agent som under den senaste två åren har seglat upp som den största amerikanska fienden i tre decennier.

Men kanske den viktigaste tolkningen här är att, som vi noterade tidigare denna månad, "med varje steg part in i Syrien konflikten blir sannolikheten för icke-våldsamma utfall alltmer försumbar. Och nu när ryssarna kan samordna direkt med iranierna , betyder det att både Israel och Saudiarabien ska dras in i konflikten, vare sig de vill det eller inte. "

Allt blir ett tillsammans i verkligheten och så även optiken av dessa prosaiska politiska analyser.