Spelet, som de säger, är nu officiellt över för Washingtons del. Att störta Assad kommer nu innebära ISIS, al-Nusra, YPG, och de olika och diverse andra grupper som opererar runt över hela landet, som kommer att behöva ta det första nederlaget mot Ryssland, ett på hela taget för amerikanskt vidkommande tidigare exceptionellt osannolikt utfall och nu ett som Pentagon verkligen inte har råd att vänta ut ankomsten av.

Men allt som återstår nu är för Washington för att försöka rädda ansiktet, att genom att förhandla för vissa slags retoriska avtal som tar bort Assad från makten, men även det nu ser ju försiktigt sagt rätt långt mycket mindre än troligt ut. Men i ett tal från London på lördagen, försökte John Kerry hänga om detta till att "Assad måste gå ", men då i vad som ändå mer rättvist kan beskrivas som på det mest försonliga språket hittills, Washingtons toppdiplomat har i huvudsak redan erkänt att tidsplanen för Assads utträde nu är helt obestämd. I den praktik vi kallar verklighet är det inte ens någon diskussion eller fråga mer, som följer i nedan.

Observera nu att detta faktiskt är ett långt, mycket långt steg ifrån den hårdföra retorik som USA fortfarande klamrade sig fast vid bara för några månader sedan och det markerar ett tyst erkännande av vad som borde ha varit uppenbart från början. Det vill säga att USA - stödda insatser för att bistå Qatar och saudierna i destabilisera Assads regim var dömd att misslyckas redan från början - mer artigt uttryckt så visste alla redan från början slags vilket skick som dollarvalutan befinner sig i - inklusiven de inom kort forna vännerna i Mellnöstern som nu måste börja förhandla för sina respektive länders framrid

I efterhand, var tanken löjlig till den grad att man undrar hur det ens är möjligt att det fanns amerikanska underrättelsetjänstemän som någonsin allvarligt övervägde detta. Föreställningen att Washington och dess regionala allierade effektivt skulle kunna konstruera ett populärt uppror i Syrien genom att ge stöd till en okänd mängd trasbeklädda sunniextremistgrupper, utan att samtidigt störta landet huvudstupa in i kaos är inte bara skrattretande. Den är så pinsamt korkad, egentligen och den speglar också därför omfattningen på den Anglozionistiska planeringshorisonten.

Assad regimen är en pelare (om inte just den centrala pelaren) i Irans ansträngningar att utöka sitt regionala inflytande och Syrien fungerar som en viktig länk mellan Teheran och Hizbollah. Quds Force och dess spionchef general Qassem Soleimani har stött Assadregimen både ekonomiskt och militärt i flera år och stödet har inte och kommer förmodligen aldrig heller att avta. "Jag tror inte att iranierna beräknar detta i termer av dollar. De betraktar förlusten av Assad som ett existentiellt hot, "enligt vad en Mellersta Östernsäkerhetstjänsteman berättade för The New Yorker 2013." När Suleimani berättade att iranierna skulle göra vad som var nödvändigt, sa han: "Vi gillar inte amerikanerna. Vi överger inte våra vänner ", tillade en irakisk politiker. Och här är Assad förra veckan: "Förhållandet mellan Syrien och Iran är gammalt Det är över tre och ett halvt decennier gammalt Det finns en allians baserad på en hög grad av tillit Det är därför vi anser att... Irans roll är viktig. "

Och naturligtvis, låt oss inte glömma att kolnande steken i ugnen är den numera välkända Qatar via Turkiet naturgasledningen (dvs. pipeline som skulle ha tjänat till att bjuda motstånd till Gazproms järngrepp - minskat Rysslands möjlighet att lämna dollarn som valuta för handel med kolväten - över Europas energibehov och att Assad vägrade att skriva på, vilket utlöste alla försök att destabilisera hans regim) sannolikt är den islamiska Pipelinen, som du kommer att notera på kartan nedan, som går från Iran via Irak (där Suleimanis inflytande är legendariskt både i regeringen och militärt genom de olika shiamiliserna som slåss mot ISIS) till Syrien och enkelt genom Libanon vilket fungerar mycket bra för Hizbollah.

Vad Kremls roll i slutändan skulle vara i Iran-Irak-Syrien linjen är kanske inte helt klart, men projektet skulle konkurrera med södra gaskorridoren, vilket naturligtvis är bra för Ryssland och det verkar troligt att på ett eller annat sätt, har Moskva, via sitt inflytande i Teheran och Damaskus, inga problem med att allt hamnar där det gynnar - inte petrodollar. Det faktum att Assad undertecknat ett samförståndsavtal för den islamiska Pipelinen strax efter att ha citerat Gazproms intressen i att avslå Qatar och Turkiet linjen verkar onekligen som tyder på att Ryssland redan hade förhandlats fram sig för en bit av kakan.

Med allt detta i åtanke, är det obegripligt att USA någonsin verkligen trodde på att sin strategi i Syrien hade en chans att lyckas. Det måste rimligtvis ha vetat att allt detta var totalt dömt att misslyckas. Washington och Riyadh försökte samtidigt omstörta Teherans regionala ambitioner, tippa den sunni / shiitiska klyftan till förmån för sunniextremister mot Quds även fast USA bokstavligen försökte göra raka motsatsen i grannlandet Irak, och äventyra Rysslands energiinflytande över Europa vid en tidpunkt då den hävstången var nyckeln till Rysslands förhandlingsläge över Ukraina. Att kalla det här för ett ärende för en dumbom är att vara exceptionellt generös.

Så nu, med den amerikanska strategin slagen i spillror, avgörs Syriens öde i huvudsak utan Washingtons inverkan.

Med andra ord, medan president Rouhani håller Obama och Kerry upptagna med Musse Piggspelet om kärnkraftsavtalet, kommer Ayatollah och Soleimani vara fullt upptagna på jobbet tillsammans med Putin och Assad i att utforma Syriens framtid.

Och slutligen, så att vi får inte glömma att hela detta misslyckande har skapat en flyktingkris av historiska proportioner, varför lämnar er dig med följande citat från John Kerry, som återigen vägrar att erkänna att medan Bashar al-Assad möjligen kanske inte är den mest välvilliga ledare historien som någonsin känt till, och medan regimens styrkor säkert också har bidragit till mänskligt lidande i stor skala, så är summan av kardemumman att syrierna inte flyr från Assad, de som flyr från inbördeskrigets fasor och grymheter, flyr för att USA och dess allierade hjälpte till att organisera, regissera och finansiera spektaklet.

Därför bara denna punchline -

John Kerry: "Jag vet bara att folket i Syrien redan har talat med fötterna De lämnar Syrien.."