Det är helt enkelt ett val, vilket nu har sagts många gånger. Välj gott eller ont, rätt eller fel, handling eller passivitet, okunskap eller verklighet, rädsla eller kärlek. Men vi måste välja och vi har alltid ett val.

Att det finns krafter som försöker att omsluta mänskligheten till en mycket underlig, underlydande verklighet borde inte överraska oss själva eller någon annan, någonsin, människan kan aldrig bli fullkomlig. Den ultimata frågan är: Vad ska du göra? Hur mycket mod har du?

Kommer du stå upp för den sanning som beskriver verklighet, ärlighet och ultimat rättvisa?

Något att allvarligt överväga. Många modiga själar har gjort det valet redan. Kommer du över till den sidan? Upplevelsen är befriande, utvecklande och givande - den aldrig avstannande, alltid nödvändiga och uppriktiga kampen mot sig själv.

Skänk bort rädslan. Stå i sanning. Och gå med rörelsen - folkresningen - den växande medvetna medvetenheten.

Detta kanske låter eteriskt, men de som får ihop det kommer att förstå. Så här, om vi inte tar en grundläggande ställning - en som vi likafullt alltid måste ifrågasätta för att kunna utveckla - i fast jordad övertygelse (att vi verkligen tror på att vi har gjort vårt bästa för att beskriva verkligheten) och agerar därefter utan att vackla, så kommer vi också alltid att sugas in i strömmen av ondska omvälvande vår planet. Ondska blir alltid funktionen av att inte ha gjort sitt bästa för att förbättra sig som människa. Ondska är inte allas bästa.

Det fina med sanningen är då att den är ren, renare än annat och orörd av sådana influenser, den är det bästa vi förmår, men återigen finns det personliga beslut som ska fattas och det är där som allt grundas och som kan förändra vår sanning - att vi försöker. Alltså, att antingen att hålla sig till den vägen oförskräckt av stormande vindar av tvivel och kritik - att våga ifrågasätta sig själv, eller att ge efter för trycket från ett nu massivt sjukt samhälle - försöka leva eller att börja dö.. Detta är det aktuella dilemmat. Att inte vara rädd för att bli rädd. Att inte vara rädd för att uppleva sina känslor.

Det är en formidabel fiende men en som är väl värd att konfrontera och som faktiskt är ganska spännande att möta när vi väl gör det. Lidandet utvecklar förresten mer än vad vi tror.

Flockmentaliteten är vår egen att bryta sönder, men att bryta sönder den är vad vi måste göra om vi själva som individer ska hjälpa till att styra förloppet av mänsklig utvecklingsriktning på ett positivt och produktivt sätt. En bestämd och väl jordad - i verkligheten - själ kan inte avskräckas oavsett inflytande, men detta kommer heller inte att uppfyllas med något tyst godkännande, av sig själv. Tiden är stark, och mer tätt förorenad med infekterad tillbakavisande hjärntvätt och motstånd för varje dag som går.

Detta är tydligt i alla samhällsskikt.

Det är ingen lätt uppgift att vakna upp till medvetet medvetande om vårt kollektiva tillstånd. Jag säger kollektivt eftersom den utbildade tendensen är att döma av reaktionerna på Status Quo relativt de signaler som uppslukar oss. Om vi känner att vi ska röra oss på på något sätt mot strömmen av programmerad sanning, släcks de förprogrammerade signalerna och varningsklockorna ljuder och vi kan lätt undermedvetet blir avgränsade tillbaka till samma status quo som vi börjar ifrågasätta. Vi är alla kognitivt formaterade av vår omgivning i en eller annan form och utsträckning.

Vi står med ovan i betraktelse uppenbarligen inför ett mycket parasitiskt inflytande som dominerar mänskligheten, kanske därför enklast exemplifierat som regeringen, religion och falska samhälleliga förpliktelser. Roten till betydelsen av ordet regeringen är ju som bekant tankekontroll - govern - ment. Men faktum är dock, och kanske ännu mer bekant och uppenbart, att det finns de människor som är benägna att styra andra utifrån vad de själva anser vara sämre massor av mänskligheten, för egennyttiga parasitändamål, och som därför manipulativt agerar ut sina program mitt ibland oss och samtidigt övertygande framför sina "ämnen" som att de är för vårt eget bästa och skydd. Dessa människor är alltså mer fyllda av det självförakt som skapar de viscerala kraven på en yttre bekräftelse.

Att vakna upp till den råa och brutala verkligheten inom detta införda socialpsykologiska paradigm är naturligtvis en klar emotionell styggelse för en av samhället intellektuellt normalt så väldresserad person. Så många backar undan från att konfrontera sig själva och sina egna föreställningar för att kunna tvecklas och gräver sig hellre djupare ner i det mörka hålet utom sig själva och sina känslor, i sin alltmer absurda jakt på ljuset inom sig.

Det egentligen önskade ämnet måste därför från samhöllets sida fortsättas att hållas svävande i rädsla, dämpat och undergivet. Alternativa tänkesätt eller reaktioner måste avvisas summariskt redan på en visceral nivå - det blir nästan som en instinkt när programmeringen är tillräckligt stark. Det är därför mänskligheten tenderar att förkasta vad som leder den till utveckling. Det är därför människor nu är rädda för sina känslor, det är därför människor är rädda för att bli rädda.

Men vi har alltid ett val.